Var ute en sväng idag, i det vackra vårvintervädret, och tog några bilder. Hundarna fick följa med på en liten extrasväng, det ska ni veta att det varit dåligt med promenader ett tag nu. Snöstorm, kyla och har det varit hyfsat väder har man jobbat förstås.

Funderar lite på hundar, jag har nog alltid varit hundmänniska och i mina yngre, mer kategoriska dagar, var mitt motto "aldrig katt!" Men som vanligt ska man aldrig säga aldrig - har haft en katt som numera bor hos husse, barnens pappa, och här på farmen har vi en också en katt, lustigt nog är de ungefär lika gamla.

Men det var hundar det skulle handla om. När jag var ungefär 10 år hade vi en hund, en airdale-terrier som hette Ricky men något gick fel där och vi fick avliva den efter något år.

Min pappa hade ett jobb där han ibland fick ta emot utländska gäster så när mina föräldrar en dag tvingade med syrran och mig till flygplatsen för att hämta en engelsman som skulle bo hos oss var det inte så märkvärdigt. Dock var min fasa att behöva lämna mitt rum, vilket var det vanliga när det kom gäster. Då fick jag sova i "barnkammaren" som vi kallade lillsyrrans rum, vilken skam och nesa...

Hur det nu var stegade min far iväg till bagageutlämningen direkt och när bandet snurrat en stund kom en transportbur med en hund i. Min far lyfte ner buren och öppnade luckan. Chockad stirrade jag vantroget - så kan man väl inte göra?

- Är det engelsmannens hund, sa jag - eller syrran - tänk, det kommer jag inte ihåg, vem som sa det?

- Nej, det är våran, fick vi veta....

Åh, så söt, en welsh terrier (likadan som airdale men mindre) som sedan följde oss i 5-6 år i alla fall innan det var dags för den stora sömnen där också. Min syster som är yngre fick ta ut honom efter skolan medan kvällsturen föll på min lott vilket var alldeles tacknämligt eftersom jag annars var tvungen att gå hem kl 21, men kunde hämta hunden och gå tillbaka till mina kompisar och vara ute en halvtimme till. Haha...!

Se´n blev det ingen mer hund i vår familj, två heltidsarbetande föräldrar och två tonårsbarn med många andra intressen gjorde att det inte varit så kul för en hund hos oss. Min dåvarande pojkvän hade dock en hund, en tax som hette Filip, eller om det nu stavades Philip, vilket inte skulle förvåna mig. Som alla hundar en personlighet!

Tiden gick och när jag träffat mannen som skulle bli pappa till mina barn och vi etablerat oss någotsånär tog vi en hundskolehund på foder. En svart labradortik som hette Beatrice, Bea blev det.  Om henne skulle jag kunna skriva en bok, min dotter har skrivit om henne på sin blogg också. Att labbar kan äta konstant är sant och att tikar är värst är också sant. Vi höll henne i bra trim dock och hon levde tills hon var nästan 13 år.

Mina barn har vuxit upp med henne och de har klättrat över henne och sovit på henne, min son "lagade" henne när han var som värst igång med verktyg, man kunde ta ifrån henne ben, maten....och hon var lugn hela tiden. Vi bodde vid en vändplan, där i Örnsköldsvik, och oftast gick hon lös hemma. Alla familjer runt vändplanen var hennes flock och på somrarna sprang hon runt när de en efter en kom från jobbet och hälsade på alla. De klappade snällt om henne och så var hon nöjd. Försvann hon någon gång var det bara att kolla om det var grillning på gång nånstans eller någon annan form av måltid utomhus hos en granne. Mycket riktigt - där var hon!

Min systerson som var den förstfödde i den generationen älskade henne. Han gick runt med en plastpåse i ett snöre och det var hans hund det. Vi frågade vad hunden hette och han svarade "Bea Larsson".

Här tar min dotter sig en liten tupplur:

Bea glömmer vi aldrig!

Ett kortare tag hade vi också en golden retreiver på foder men det var tyvärr ingen snäll hund, trots att han var vacker och skulle användas till avel. Men de snyggaste alfahannarna är tyvärr inte alltid de bästa!

Efter Bea blev det katt, enklare med passning när nu barnen gick längre och längre dagar i skolan. I mitt innersta visste jag också att skilsmässan var på gång. Men den katten är också speciell, den flyttade mellan mig och husse, den flyttade med till Sundsvall och bodde på flera ställen där, var med till sommarstugan, flyttade till husse i Ljungaverk där han bor nu. Visst har han kommit hem sönderriven och mörbultad, visst har han varit borta några dygn men det där med nio liv stämmer bra det! Han kommer ner på alla fyra vad som än händer och han har det bra hos husse!

Och nu? Nu har jag två hundar och en katt. Jag flyttade för drygt två år sedan till min kära fårbonde. Här finns Dream som är 10 år och snart pensionär och Ginny som är 7 och får hänga med på fårflyttningarna ett tag till. Border collies, intelligenta (nåja) och fantastiskt vältränade hundar (nåja).

Allvarligt talat, det är otroligt att se dem i arbete - även om bonden ryter och skriker när de inte lyder utan gör som de tycker, till sist hamnar fåren där de ska.

En dag som den här med dagsmeja och strålande sol från en klarblå himmel kan man faktiskt vara hoppfull inför en vår och sommar...

Eller hur, hundarna?