..skulle världen stanna.

Det är rubriken på en krönika av Marianne Fredriksson. Jag citerar direkt (om än lite förkortat):

"Jag har fått en del brev som vill veta mer om en dialog mellan en läkare och hans hustru i en av mina böcker ("Blindgång" min anm). Han har just haft en patient, en kvinna som är ensam om ansvaret för en dement nittioårig far och ett barnbarn med en skör och sammansatt personlighet. Dessutom lever patienten i skuldblandad oro för en dotter som varit psykiskt sjuk. Och med en gnagande ängslan för en man som sällan är hemma. Så har hon ett yrke av den sorten "som helt kräver sin man".

Nåväl, den gamle doktorn sjukskriver henne för överansträngning, går till sin hustru och säger: - Kvinnor är inte kloka. - Det är sant, säger hon. Om kvinnor vore kloka skulle världen stanna. Det är därför alla kvinnor är rasande.

Patienten i historien är Kerstin, 50 år, högstadielärare. Jag tror inte hennes barn och barnbarn har smutsiga underkläder men troligen finns det gott om damm i vrårna i hennes hem. Säkert har hon tidigt grundlagda skuldskänslor som hon för över på barn och barnbarn.

Vad skulle hon då göra om hon vore klok och förnuftig och utan skuld? ....Om kvinnor vore kloka gick de inte uppe på nätterna och vaggade sjuka barn. Och sprang inte som jagade djur från jobbet till gamla föräldrar som behöver tillsyn. Slutade besöka ensamma mostrar, slutade lyssna på odrägliga tonåringar och kontrollera hur dags på natten de kom hem. Etc, etc i all oändlighet. Framförallt slutade de oroa sig och ha kroniskt dåligt samvete.

Sen kan man fråga sig vad som skulle hända med världen om allt detta enorma oavlönade och osynliga arbete upphörde.

Kvinnoliv innebär nu liksom på stenåldern att ha tusen skiftande uppgifter i den cykel som liv är. Det är småbarnsår med hundra bollar i luften, det är tonårsliv med uppror och frigörelse och det är medelåldrar med egna krämpor och gamla och sjuka föräldrar. Och så är det yrkesliv och spruckna relationer, skilsmässa ibland och rätt ofta är det allt detta på en och samma gång.

Så här står det i en rapport om kvinnors ohälsa från Institutet för Framtidsstudier: 'Olika diffusa sjukdomssymptom, ofta förknippade med trötthet och smärta, ökar dramatiskt. Omfattande ....studier....har sammanfattat en sjukdomsbild som benämns chronic fatigue syndrome, dvs en djup långvarig trötthet som inte går över med vila.  ....smärt- och trötthetsrelaterade sjukdomar drabbar främst kvinnor.'

De flesta i vårt samhälle lever i en verklighet som kan förklaras och kontrolleras....styrda av den gamla vetenskapliga världsbilden där det mesta som sker är lagbundet....om verkningarna är obehagliga ändrar man förutsättningarna. Det är en kreativ och mycket framgångsrik inställning...men det blev snålt om utrymme för det som inte kan beräknas eller förändras.....vi glömde att liv är relation och att relationer kräver omsorg, arbete och tid.

Kvinnor får inte de nya sjukdomarna för att de krusar örngottsband och dammsuger i vrårna. Det är inte dubbelarbetet i sig som sliter ut kvinnorna, det är oron och den hemska känslan av att aldrig räcka till som är orsak till utbränningen.

Oron är omsorgens baksida. Den som bryr sig om på djupet, lyssnar, ser, älskar och känner med en annan människa får finna sig i att vara orolig."

Så långt Marianne Fredriksson....

Texten har ett antal år på nacken men är högst relevant än idag. Det är vi kvinnor som fortfarande ska räcka till för allt och alla. Och vad annat kan vi göra? Vi kan inte stänga av livet.....

Jag har inga fler kommentarer.