Vad skriver man när man fått veta att en grabb man känner har slagit ihjäl sina syskon och deras pappa?

Vad känner man när man 3 dagar innan satt och åt tårta med samma grabb och hans pappa som fyllde år?

Hur kan det bli så här?

Tusen förklaringar och tusen åsikter, expertuttalanden men också hätska kommentarer.

Det är fortfarande en människa det handlar om, med familj och vänner.

Hans mamma, man kan bara inte föreställa sig hur det är för henne. Där finner jag inga ord....jag känner henne inte men jag är också mamma.

Jag har bara känt pojken i 4 år, min sambo har känt honom i hela hans liv. Han har firat jul med oss och varit här och fikat med sin pappa många gånger. Vi har följt hans jobbiga gymnasieår, vi har hört pappans oro för honom. Lite egen, lite inåtvänd men klurig och smart.

I det längsta försökte vi att inte tänka oss det värsta när nyheterna kablades ut, men varje ”värsta scenario” besannades, ett efter ett……

”Spretig familjebild” står det i tidningarna, det är det många som har. Bytt gymnasieprogram flera gånger, ja, det är det många som har. Styrketräning ….inget är ovanligt i sig.

Tusen förklaringar finns, men ingen som är hel, ingen som täcker allt, ingen som kan få oss att förstå hur det kunde gå så snett. Tusen tecken att tolka, men tecken som finns hos så många ungdomar som ändå inte slår ihjäl andra.

Tusen ord kan inte förklara.

Tusen möjligheter och ingen enda finns kvar. Bara offer……