Min son skickade det här till mig:

Öppna i ett webfönster denna: http://www.rainymood.com/

och i ett annat webfönster denna: http://www.endlessyoutube.com/watch?v=HMnrl0tmd3k

Helst ska man ha lurar men det går bra med högtalare också, och ett glas vin. Låt de spela samtidigt och njut...

Plötsligt är jag långt tillbaka i tiden, till en campingstuga utanför Göteborg nå´n gång i mitten av 60-talet, jag är ungefär 9-10 år och vi är på semester hela familjen. Det är sent, det är mörkt och jag och min syster har precis gått och lagt oss. Pappa sitter vid bordet vid fönstret och har radion på. Det regnar ute, radion spelar mjuk jazz, det kan ha varit Leif "Smoke Rings" Andersson, och pappas cigarett glöder till då och då i mörkret. Antagligen hade han en whiskey på gång också, om jag kände honom rätt.   

Hela barndomens trygghet kommer över mig...mörkret, regnet, musiken och familjen - ingenting var farligt, inget kunde komma åt oss....det känns länge sen, det är länge sen.

Just den sommaren, när vi var i Göteborg, var det fullt pådrag efter Clark Olofsson, rånare och polismördare. Han hade setts just i det campingområdet vi bodde, han hade hoppat av samma spårvagn strax innan vi klev på och det var poliser överallt.

Idag var vår vän och hälsade på, han som är pappa till "trippelmördaren" i Härnösand som jag skrivit om tidigare. Det hela är fortfarande helt surrealistiskt och vi pratade om hur pojken mår nu när insikterna har landat om vad han har gjort, hur det är på rättsspykiatriska i Umeå och hur pappa ringer och pratar med honom nästan som vanligt.

För mig blev det en kollision mellan känslan av trygghet i barndomen och det brott en vuxen människa kan begå och förstöra inte bara offrens liv utan också sitt eget och sin familjs, släktingar, vänner.....

Jag har svårt att uttrycka vad jag menar men när jag låg där i sängen i campingstugan i Göteborg kände jag att inget ont kunde hända, trots att en mördare jagades utanför väggarna. Det är så barndomen ska vara för oss alla om det är som det ska - men hur många får känna så nuförtiden?

Egentligen?

Pappa och jag