Det rullar på kan man säga....en trög vår börjar sakta synas och märkas i markerna, vitsipporna plirar skräckslaget mot ljuset, isen har släppt sitt grepp om sjön som i morse låg spegelblank men nu krusas av en västlig bris.

Jag mår....jag mår, det gör jag. Blev förkyld mitt i allt, jag som aldrig är sjuk på det sättet - alla möjliga krämpor men 20 år i barnomsorgen har gjort mig immun mot förkylning och magsjuka. Nåja, det är 4 år sedan jag slutade så immunförsvaret börjar väl tappa greppet.

Eller så är det det faktum att jag slappnat av i min sjukskrivning och kroppen reagerar. Många blir ju förkylda på semestern och andra ledigheter, varför skulle jag vara annorlunda? Märkligt att jag nu varit hemma i två veckor och först nu börjar kunna sova hyfsat, fler timmar i sträck än tidigare i alla fall.

Visar på att det behövdes en viloperiod....

Solen skiner, alla lamm har kommit till världen och det är snart dags att släppa ut dem på grönbete, så grönt som det nu är.

Kanske man kan börja våga tro på ett liv igen? För att citera Jonas Gardell...(fast jag tror jag skrivit detta förr, men det får ni leva med)

"Om du i slutet av tunneln ser ett ljus -

är det blott en pyroman som tänt på ditt hus"