Inlägg publicerade under kategorin Vänskap

Ont om ord

Av annelise - 6 augusti 2012 12:31

Har egentligen inga ord för att beskriva det jag upplever just nu.

Det finns ord - men jag har svårt att hitta dem, att beskriva en känsla.

Jag skrev på Facebook att jag hittat tillbaka till något som jag inte visste att jag saknat. Så är det nog. Många säger att jag utvecklats - nej, egentligen har jag inte det, jag har hittat tillbaka till den jag är. Invecklats, kanske?

Åtminstone delvis...

Så, det är så här jag är....övermedelålders, överviktig kvinna som klär ut sig och leker på en scen....

"...en stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmes tid på scenen...."

Försök beskriva denna resa som vi gjort med Teater Soja och "Spelet om Stenstan" - svårt, men kanske inte omöjligt. Sorterar tankar, känslor....från första mötet med synopsis och förslaget...första manusläsningarna....första träffarna....att bestämma sig för att vara med - besluta, bestämma, besluta, bestämma - .... första träffarna med scener, läsning...helgerna på Sidsjö Konferens med lunchpauser fyllda med prat och skratt. Alla dessa människor som jag inte kände men som kändes välbekanta. De som redan var välbekanta och som följde med.

Det var ändå bara halva resan.

Manus, roller, regi....det har jag varit med om förut.

Scenografi, kostym, smink och mask - nytt för mig och så spännande.

Ja, jag vet, det låter fjolligt...

Och andra hälften resan från i maj i år när vi gick in på Sveateatern och fick se första scenografin, hur Sundsvalls gamla trästad vuxit fram och hur den skulle brinna ner och sedan hur stenstan skulle resa sig ur askan.

Alla dessa timmar, allt tragglande, alla ändringar, nya roller, nya repliker - nej, vi stryker den scenen, ja, vi lägger in nya repliker där och skulle du kunna säga sådär istället då, kanske?

Jag har lärt mig så enormt mycket under denna långa resa. Om teater och om mig själv....Vi är, som en av regissörerna sa i sitt tal på premiärfesten, precis den rätta ensemblen, precis de som skulle vara med.

Det har varit jobbigt och traggligt och värk i kroppen och trötthet, men psykiskt mår jag bättre än på flera år!

Vi får så mycket beröm att det är värt varenda värktablett jag knaprat i mig under resans gång.....

Japp, det är 20 föreställningar kvar och det ska bara bli kul!

Citatet ovan kommer från:

Shakespeares Macbeth (akt 5:5):

Ut, ut, du korta ljus!

En skugga blott, som går och går, är livet

en stackars skådespelare, som larmar

och gör sig till, en timmes tid på scenen

och sedan ej hörs av.

Det är en saga

berättad av en dåre.

Låter stort,

betyder intet.

Snodde bilden från Sundsvalls Tidnings nätupplaga, tror inte man får göra det, så jag anger tydligt var den kommer ifrån genom en s k skärmdump.....det är jag som säljer värmlandskorv som Gris-Mobergs dotter, känd slaktarinna (?) i Sundsvall i slutet av förrförra seklet.

MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Berättande och teater · Upplevelser · Vänskap

Dela · Kommentera (1)

Vänner

Kommentera

Av annelise - 9 april 2012 15:13

Det här var bland det roligaste jag sett i alla fall. Vi har ju som alla (hm) vet två kattungar, Ull och Frej, en gammal katta, Nikita, och en hund, Ginny, border collie och duktig vallhund.

Alltnog, jag vet inte varför men katten Ull har alltid dragits till Ginny - kanske känner han ett släktskap eftersom båda är svartvita? Häromveckan när jag hämtade påskris i skogen hängde båda två med och Ull jagade glatt Ginny ner till gården igen.

Idag tog jag Ginny på det som jag tänkte skulle vara en lite längre promenad. Satte på henne kopplet och gick bortåt vägen. Jag upptäcker plötsligt att katten springer med, i diket bredvid oss. Jag tar av över den övre lägdan och in i skogen. Katten följer med....

Blir han inte trött? Osäker? Långt hemifrån? Nej, men matte och Ginny är ju med!

Skogsvägen visar sig vara ganska snöig fortfarande och vi vänder ner igen. Går över vägen, katten hänger med, går in på nästa lägda, katten hänger med men nu jamar han "vänta på mig"....men så får han fart och är snart ikapp hunden. Jag travar på i vanlig takt, spänt medveten om katten men tänker att det får bli som det blir.

Så kommer vi till det vi kallar "njutplatsen" - ett ställe där man sitter skyddat i lä och grönska (när den tiden kommer) och bara njuter av våren och vädret och livet i största allmänhet. Katten är förstås med och vill också mysa lite. Som synes - spinnandet syns inte, men det hördes!

Efter att ha suttit och njutit en stund (nåja, med en kravlande hund och en klättrande katt) vände vi och gick hemöver. På stora lägdan hade Ull lite svårt att hänga med men Ginny stannade snällt och väntade. Sista biten på vägen går Ginny snällt i koppel på min vänstra sida - och Ull travar på i god ordning på min högra! Det måste ha varit en syn!

Väl hemma hann vi inte mer än in på gården förrän Ull la sig pladask ner. Det blev nog en ordentlig promenad för en liten katt som inte fyllt ett år än!

Familj · Livet på landet · Naturen · Vänskap

Dela · Kommentera

Jag har varit på föredrag.....

Kommentera

Av annelise - 12 oktober 2011 11:53

Igår var jag på föredrag - i samband med det fick jag min beställda mantel, sydd av Älvahäxan i Stugun. Den ska jag ha när jag är Völva och berättar de sanna historierna om de förkristna och fornnordiska myterna ;-)

NORDISKA GUDINNOR
- nytolkningar av den förkristna mytologien. Föredrag av Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionhistoria som har bedrivit forskning i de källor som ligger närmast religionsskiftet.

Här framträder en annan bild av gudinnorna, som i stället beskrivs som självständiga, starka och företagsamma. I sin bok berättar Britt-Marie Näsström hur de kvinnliga gudinnorna trängts undan och gjorts osynliga. Som sin uppgift har hon satt att lyfta fram dem och göra dem synliga igen i all sin egen styrka och kraft.

I min värld har de alltid varit självständiga, starka och företagsamma, för mig är detta inte nytt, men jag tycker det är oerhört bra att det lyfts fram. Här följer en kort sammanfattning av hur jag uppfattade föredraget:

"Om man söker i Nationalencyklopedien på ordet gudinna eller gudinnor hittar man - ingenting. Däremot Gudinnan - Modergudinnan, och en massa gudar förstås, de svenska asa-gudarna får flera sidor, dessutom hinduiska m fl. I denna värld ska man vara gift med en gud för att bli gudinna.

Det här ska ha börjat med att Gustav Vasa bröt med påven i samband med landet Sveriges tillkomst. Olaus och Johannes Magnus lyckades få fram att sveakungarna var ättlingar till Noaks sonson. Därifrån har man numrerat alla kungar, inte i inbördes ordning utan räknat från gubben Noa. Inte har vi haft 14 stycken kungar som hetat Karl?

I stormaktstidens 1600-tal behövde Sverige en historia och då skapade man en efter eget tycke, dvs "göternas" historia, bl a utifrån isländska handskrifter. Här fanns faktiskt en modig och stark kvinna, Disa, som faktiskt koloniserade Norrland. Under det här arbetet for man också omkring och dokumenterade runstenar.

Olof Rudbeck skrev "Atlantica" och i den ville han ha det till att Sverige var alltings början, Sverige var det försvunna Atlantis, allt folks moderssköte och svenskan var urspråket. T ex den grekiska halvön Peleponnessos var namngivet efter en svensk, nämligen Pelle på Näset....

Under 1700-talet skedde en viss tillnyktring efter detta nationalistiska storhetsvansinne - dock inte helt. Man upptäckte då "vattusänkningen" dvs det som vi i dag vet är landhöjningen och det stämde ju inte med historien om Arken, då skulle ju Noa aldrig ha landat i Sverige. Rudbeck skrev också om "Herr Arngrim Bärsärks tankar över ett fynd i jorden" där han hittar ett skålliknande föremål som han tror är en hjälm och förser med allehanda hjältehistorier - men det visar sig vara en vanlig potta.

I kriget 1808-1809 förlorar vi Finland. Per Daniel Amadeus Atterbom skrev 1814 ”Lejonriddarevisan” som visade på hans konservativt kristna tro och lyriska romantik. Här dyker ordet viking upp bland de första gångerna.

Vikingasäten, åldriga lundar,

Klippor, den eviga frihetens värn!

Fädernesland! försoningen stundar,

Vaulunders söner smida ditt jern.

Viking var från början ett skällsord, för skurk och pirat...

”Götiska förbundet” bildades 1811, (Jan Guillou har skrivit om det här) en samling unga män, studenter, som gav ut tidskriften Iduna och använde det ålderdomliga ordet "hej" som hälsningsfras. Här var bl a Geijer, Ling och Tegnér med, Tegnér som vid den här tiden skrev Frithiofs Saga som slog igenom med dunder och brak och här fanns de nordiska gudarna och den nordiska mytologin med.

I Danmark levde en man som hette Grundtvig som inspirerades av detta och gemensamt för alla dessa herrar var att de skrev om myterna så att de passade deras egna huvuden och idéer.

Balder var den viktigaste guden, han liknar nämligen Jesus och förebådar därmed kristendomen. Oden, Tor och Frej nämns men gudinnorna var bara dekorationer. Eftersom Balder var Jesus var vi egentligen redan kristna sedan länge och Ansgar - han var inte katolik utan protestant. Förstås, eftersom Sverige var alltings vagga.

Under romantiken skedde en polarisering mellan manligt och kvinnligt. Tidigare hade Gud varit överst, sedan Mannen, sedan Kvinnan och längst ner Djävulen. Kvinnan var alltså närmast Djävulen och frestade Mannen med sina lustar....Nu vändes hierarkin horisontellt men mannen och kvinnan var fortfarande i varsin ände....åtskilda.

Viktor Rydberg var en man som också skrev efter sitt eget huvud. Medeltidens magi och fädernas gudasagor skrev han om och gjorde också undersökningar i germansk mytologi. Detta var 1870-tal men här kommer tankar om ursprungets renhet och den ariska racen (man skrev ras på det viset då...) Odjur och monster kom från öster. Kvinnor är monster och gudinnorna helt osynliga.

Under nationalromantikens 1800-tal fick gator, kvarter, platser namn efter nordiska gudar, Frötuna, Ullevi...m fl. Manliga, krigiska gudar dominerar fortfarande.

Wagner var också en kille som gjorde som han ville med myterna. I Völsungasagans original finns många starka kvinnor och gudinnor men de är helt försvunna i hans stora operaverk.

Dessa visar på våra tre stora mytmarodörer: Esaias Tegnér, Richard Wagner och Viktor Rydberg!

Den största gudinnan Freja, är med i många myter och ortsnamn. I målningen "Freja söker sin make" visas hon som vacker, späd och romantisk där hon sitter i en vagn, dragen av katter och med keruber svävande runt sig. Det var knappt att katterna fick vara med, dåtida kritiker tyckte hon skulle haft nåt annat dragdjur men katter är förknippade med Freja. I berättelsen "Freja och dvärgarna" är det annat än romantik. Där är Freja på vandring i skogen när hon möter några dvärgar (och dvärgar var inte små på den här tiden, det är ett sentida påfund, inte heller jättar var stora). Freja ser att dvärgarna håller på att tillverka ett vackert smycke och hon vill så gärna ha det att hon går med på att ligga med dvärgarna, allihop i tur och ordning, en natt var - för att få smycket.

Frigg, Frigga var Balders moder och hon var den goda husmodern.

Gefjon var också en nordisk gudinna, möjligen den danska motsvarigheten till Freja. Hon köpslår med en rik konung om att få land att bruka. Om hon ligger med honom ska hon få så mycket land som hon kan plöja på 12 timmar, lovar konungen. Hon förvandlar då sina fyra söner till stora oxar och plöjer upp land motsvarande det som idag är Mälaren (fast värmlänningarna vill ha det till Vänern) och jorden som plöjdes upp kastades iväg och bildade det som idag är ön Själland.

Skade tillhörde jättarnas släkt vilka alla blir dödade. För att utkräva rätt och bot för detta ska hon välja en make, men männen ska stå bakom ett draperi och hon får välja enbart genom att se deras fötter. Hon tar den med de vackraste fötterna i tron att det är Balder men det visar sig vara Njord, havsguden, så fötterna är visserligen rena. Tyvärr trivs de inte tillsammans, hon vill till fjällen, han vill till havet och det hela slutar med skilsmässa.

Nanna är de manliga författarnas ideal, Balders maka, romantisk och vän och troget brister hennes hjärta vid hennes makes dödsbål. Så skulle en kvinna vara!

Saxo Grammaticus var en dansk historiker och han satt i nordost-Danmark och skrev - alltså Skåne, som tillhörde Danmark på den här tiden, som var 1200-tal. Han berättar om gudarna Balderus och Hoterus (latinska vändningar på Balder och Höd eller Höder) som båda älskade Nanna. Balder dräps i striden om henne och Höder får Nanna och blir därmed far till den danska kungaätten.

Sif var gift med Tor, hon hade långt, guldskimrande hår men luras av Loke att klippa sig...eller om han kommer henne så nära att han själv klipper av henne håret.

Idun, föryngrerskan med sina äpplen, rövas bort och gudarna förlorar sin kraft.

Sigyn var Lokes maka och i hans fångenskap sitter hon troget och tar emot giftet från etterormarna som annars skulle ha droppat på honom. Det är inte underligt att båten som fraktar bort avfall från kärnkraftverk idag heter Sigyn...

Den rasistiska mytologin existerar från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. Valkyriorna blev mer krigiska och inte de andeväsen som hämtar krigare från slagfälten. De rustas och drar ut i krigen själva.

Freja är ju kärlekens och stridens gudinna men det innebär inte att hon strider själv, hon drar ut och tillsammans med Oden delar hon de fallna krigarna och tar dem till Valhall.

Gudanamnet Syr har en dubbel betydelse, dels var det en beskyddare av folket men det betydde också sugga, vilket då sågs som en stor, fet modergudinna. Den norske hövdingen Sigurd Syr fick en statyett av en sugga som gåva, en dubbelbetydelse alltså.

De kvinnliga gudinnorna var starka, de var erotiska och de valde själva sin sexualitet och de var självständiga.

I Osebergsgraven i Norge hittade man en völva-stav - fast först trodde man det var ett jaktredskap. Utgrävningar i Barum visade på ett skelett med pil och båge och först efter flera undersökningar insåg man att "mannen/jägaren" fött nio barn. Det var kvinnan från Bäckaskog man hittat.

Modern arkelogi och forskning har verkligen vänt på gamla idéer och föreställningar om manssamhället. Männen var herrar så länge de var hemmavid, men när de var ute på resa tog kvinnorna över. Dock kom männen hem till sist, inte sällan med några nya fruar och då var det bara att hålla sig lugn, och finna sig i sitt öde. Där var faktiskt kristendomen en lättnad för kvinnor som numera får ha sin make för sig själv. Det berättas om drottning Gunhild av Danmark som näpsar sin make vid hans hemkomst och därefter betraktas som ond och trollkunnig och får väldigt dåligt rykte. Så nog var det patriarkaliskt, nog!”

Så långt Britt-Maries föredrag – lägger till några tankar från mig om nordisk mytologi och rasism och nazism…Att se götiska förbundet som en samling nynazister är inte svårt, nationalismen, herrefolket….fast de var inte nya då, de var de första och att använda vår nordiska mytologi för att sprida sådana sjuka idéer kan bara förkastas. Dock måste vi vara medvetna om att detta är vår historia…och med kunskap bekämpa de irrläror som tyvärr är alltför spridda.

Vårt nordiska arv är något helt annat!

Boken: Nordiska-gudinnor-nytolkningar-av-den-förkristna-mytologin

Och sömmerskan: Älvahäxan

Andligt · Historia · Vänskap

Dela · Kommentera

Vad händer egentligen?

Kommentera

Av annelise - 11 september 2011 09:57

Som vanligt blir det inte som man tror, hoppas och önskar. Men det behöver inte betyda att det blir dåligt - bara annorlunda.

Jag var så inställd på jobb i Sundsvall, plötsligt dyker en chans upp i Härnösand och den måste jag ta - chans till jobb är chans till jobb och visst är det tryggt att ha ett jobb, en inkomst och en tillhörighet.

Så nu arbetstränar jag på Röda Korset Mötesplats Kupan - second-hand bl a ...perfekt - jag älskar second-hand och loppisar och sånt! De har behov av någon som kan vara lite ansvarig och samordnande och det är där min jobbchans kommer in. Klarar jag detta, får lönebidrag och deras budget håller så kan det bli en anställning.

Bra, va'! Jo, men inte vad jag vill....men om ryggen blir bra så? Kanske...

Jaha, jo...."personalen" består av frivilliga pensionärer - ett antal vithåriga damer som alla är piggare än jag. Trevliga, glada - trevliga kunder och kul att rota bland alla kläder som kommer in.......

Men ryggen, ryggen, ryggen.....efter 4 dagar á 4 timmar värkte och pulserade och hettade det i min svanskota och ländrygg. Och då tycker Försäkringskassan att jag ska öka från halvtid till heltid på två månader!

Igår var vi på Korsmässomarknaden i Härnösand. Dagens höjdpunkt var när jag gick på toaletten med en 93-årig dam. Vanligen går hon med rullator men eftersom jag också skulle dit klarade hon sig med mitt stöd. Väldigt parant dam, håret uppsatt i svinrygg och med en egenhändigt stickad kofta på sig....Anundsjö-stickning...Märta-Stina-stickning, så tjusig!

Denna lady fick jag alltså eskortera till damrummet.....och blev bjuden på en tunnbrödklämma med renkött!

Så visst går dagarna, upp och ner är det och hit och dit.....

Ett annat loppisfynd - en barnvagn från början av 1900-talet, numera i Berättarteaterns ägo.

Är den inte fantastisk!?

Tänk vilken historia det kan finnas i den? Tydligen inlämnad av någon från Stigsjö socken. Hjulen var dammiga och med halmstrån - kanske den stått i en lada? Någon kanske byggde den själv i tidernas begynnelse, för det väntade barnet....en pojke? En flicka?

Var föräldrarna stolta när de gick till kyrkan på söndagsmorgonen med den lille i vagnen, klädd i nystrukna plagg, kanske ett livstycke med spets och hätta? Kom grannarna fram och nojsade med barnet och berömde det, att det åt bra och var rund om kinderna?

Tiderna var annorlunda men ändå likadana. Mycket ändras i det yttre men inte i det inre.

Vart ville jag komma med det då? Ingen aning, det var vagnen som startade nån sorts process i min skalle....Nu ska jag vila ryggen i alla fall...!

Kram på er!

Arbete · Sjukdom och elände · Vänskap

Dela · Kommentera

Så jävla snygg

Kommentera (1)

Av annelise - 28 augusti 2011 17:18

Tänk vad man kan leva länge på en komplimang....

Jag har aldrig känt mig särskilt vacker - normalsnygg kanske, sneda tänder och lite allvarliga drag. Vissa dagar si, andra dagar så.....och aldrig att jag har blivit bra på bild! Sedan skolfotografen i sexan bad mig att inte skratta på bilden har all fotografering varit en plåga.

Men med åldern bryr man sig mindre och mindre.....eller så har man vant sig. Just nu blir jag mer och mer lik min mor, vilket är fördelaktigt för hon var väldigt vacker som ung och ser fortfarande bra ut vid 84 års ålder. Frågan är då om jag ser ut som 84 eller om det är hon som ser ut som 55? Förresten, svara inte på det.....

Min dotter är lik mig, säger folk och hon är väldigt söt! Så, hmmm....

För några veckor sedan var jag till en god vän som också råkar vara proffsfotograf med egen ateljé. I avspänt läge vid en vacker sjö tog hon flera bilder av mig - och se där fanns en annan kvinna! Känns helt okej att vara 55 och se så pass ut....

Häromdagen träffade jag en vän jag inte träffat på ett par månader, alltså inte tillräckligt länge för att jag skulle ha genomgått någon genomgripande förändring, vare sig botox eller lyftningar.....och hon utbrister, ja, verkligen utbrister - "Men gud, vad snygg du är! Vad har du gjort?" Ungefär som att jag inte varit snygg alls tidigare och måste nog ha gjort något...men kontentan var att hon tyckte jag var snygg nu...!

Och det lever jag på ett tag....är tillbaka på min egen blonda hårfärg, har väl fått lite färg i sommar och håret har vuxit ut lite, lite lugnare, kanske lite gladare....Igår var vi på 50-årsfest och jag sa till min sambo att det inte spelade nån roll vad han hade på sig för jag var så jävla snygg att ingen skulle titta på honom i alla fall!

Det ni! Skulle jag aldrig ha sagt för 20 eller 30 år sedan - då såg man bara felen...

Ni som inte känner mig men läser ändå - ta det här med en nypa salt, nu, tack! Det är bara roligt att kunna uppskatta sig själv litegrann....

Fniss.......

Familj · Upplevelser · Vänskap

Dela · Kommentera (1)

Så kul!

Kommentera (1)

Av annelise - 21 februari 2011 14:11

Nu är man kulturarbetare på riktigt, tror jag - mitt i smeten!

Se bara här !

I fredags var vi bjudna på fest med ST och SCA Graphic, god italiensk buffé (till efterrätt en crême brulée som inte kan beskrivas i ord) och vin och tal och intressant föreläsning av mannen som skrivit denna bok. Man kände sig riktigt uppmärksammad och - ja faktiskt - uppskattad. I centrum för uppmärksamheten. Ja, alla vi förstås.....

Så kul!

I lördags hade vi en kortare vandring i Sundsvalls historia på muséet, från järnåldern i Högom till den stadshistoriska avdelningen vid förra sekelskiftet. Och sen - att få stå där och vänta, och lyssna på vackra ord, och motiveringen till priset - och gå upp på scenen och få diplom och blommor och en check på 30000:-. Den ligger här bredvid mig nu och väntar på att lösas in. Det är jag som är kassör nämligen....

Den officiella överlämningen skedde i samband med Berättarfesten i Sundsvall som varat i dagarna tre. Så kul! Och vilken bra Berättarfest det var!

Så kul!

Vi som startade mest på skoj, ideellt för muséet men insåg snart att vi måste bilda en förening. Vi blev så efterfrågade och kunde bara inte jobba gratis längre. Nu går allt till föreningen och hjälper oss med omkostnader och rekvisita. Vi har varit på Berättarfestival i Skottland och nu ska vi lägga pengar på utbildning, fortbildning och förkovran.

Så kul!

Det här är mitt andningshål, min återhämtning och min energikälla! Nu går vi vidare, priset förpliktigar och i sommar dyker nya figurer upp på Sundsvalls gator, eller rättare sagt gamla figurer i ny skepnad - för alla de här människorna har ju funnits, på riktigt!

Så kul!

Vi ses väl där!?

Berättande och teater · Vänskap

Dela · Kommentera (1)

Eldsjälar

Kommentera

Av annelise - 12 februari 2011 11:59

Mer om Gene skriver Husfrun i ett inlägg i ÖA, Örnsköldsviks Allehanda - även kallat Ödemarkens Allehanda.

Jag kan bara hålla med och har en del funderingar själv. Jag hör till de som jobbat på Gene under många somrar och i viss mån gästabud och skolprogram och något mer unikt (unikt, unikare, unikast?), finns inte att tillgå i norra Sverige.

Fornlämningen, utgrävningen och rekonstruktionen täcker in allt, och jag menar allt, om hur man levde på det som vi idag kallar järnålder. Hur man bodde, kläder, vävning, tyger, djurhållning, vinterfoder, odling, växter, gröda, jakt, fiske, båt, smide, bronsgjutning, läkemedel och magi....allt!

Detta har tusentals skolbarn fått prova på, sova i långhus, höra berättelser vid elden, laga mat i kokgrop, jaga med pil och båge....Minst lika många turister har fått uppleva gårdslivet med alla djur, får, kor och höns...husfrun som domderar och styr, hövdingen som smiter undan till smedjan för att få lugn och ro. Pigor och drängar med sina kärleksbekymmer och drömmar. Ett vardagsliv som de flesta av oss kan förstå och relatera till.

Gene har också hela tiden varit ett pågående forskningsprojekt, byggnadssätt och underhåll, vad går att odla på åkern - hur höll man värmen under vintern?

Ska man bara låta allt gå i stöpet på det här snöpliga sättet?

Jag håller med Husfrun, vi som levt på och för Gene far väldigt illa nu. Stiftelsen har inte på de år jag varit med, varit ett endaste dugg intresserade av att utveckla eller ens försöka bibehålla den verksamhet som varit. Någon har kanske varit på besök någon gång men inte så att jag lagt märke till det.

De senaste eldsjälarna, dit Husfrun hör, har gjort ett stort och otacksamt arbete med att hålla fornbyn vid liv i det längsta, med bristande resurser och ett kompakt ointresse från kommun och stiftelse.

Det är så dåligt, så otroligt dåligt av kommunen och stiftelsen Gene Fornby som inte ens är värd namnet. Så ofattbart klantigt och slöseri med resurser, både materiella och humana - och jag vet att det har funnits pengar avsatta för verksamheten, men som bara "försvann" som guldkistan vid regnbågens fot.

Alla vi som jobbat på Gene, alla vi som bryr oss om Gene och som lagt ner tid och engagemang, trots allt motarbete från ovan nämnda....vi är alla eldsjälar, som vill bevara historien och arvet från våra förfäder.

En eldsjäl brinner, men i brist på syre brinner man ut och blir - utbränd. Bränn inte fornbyn, blås in nytt syre och liv...låt oss fortsätta förstå! Historielöshet leder till rotlöshet och man blir lätt offer för extrema grupper i samhället. Vi måste förstå var vi kommer ifrån och varför - och hur vi överlevt och utvecklats till de vi är nu - på gott och ont!