Vad skriver man när man fått veta att en grabb man känner har slagit ihjäl sina syskon och deras pappa?

Vad känner man när man 3 dagar innan satt och åt tårta med samma grabb och hans pappa som fyllde år?

Hur kan det bli så här?

Tusen förklaringar och tusen åsikter, expertuttalanden men också hätska kommentarer.

Det är fortfarande en människa det handlar om, med familj och vänner.

Hans mamma, man kan bara inte föreställa sig hur det är för henne. Där finner jag inga ord....jag känner henne inte men jag är också mamma.

Jag har bara känt pojken i 4 år, min sambo har känt honom i hela hans liv. Han har firat jul med oss och varit här och fikat med sin pappa många gånger. Vi har följt hans jobbiga gymnasieår, vi har hört pappans oro för honom. Lite egen, lite inåtvänd men klurig och smart.

I det längsta försökte vi att inte tänka oss det värsta när nyheterna kablades ut, men varje ”värsta scenario” besannades, ett efter ett……

”Spretig familjebild” står det i tidningarna, det är det många som har. Bytt gymnasieprogram flera gånger, ja, det är det många som har. Styrketräning ….inget är ovanligt i sig.

Tusen förklaringar finns, men ingen som är hel, ingen som täcker allt, ingen som kan få oss att förstå hur det kunde gå så snett. Tusen tecken att tolka, men tecken som finns hos så många ungdomar som ändå inte slår ihjäl andra.

Tusen ord kan inte förklara.

Tusen möjligheter och ingen enda finns kvar. Bara offer……

När vi bodde i Övik hade vi en hund som behövde promenader. Vi hade också mycket lämpligt ett större skogsområde så gott som utanför knuten. Det blev många och långa promenader, läkande för själ, kropp och hjärta, under de åren. Både för hunden, matte och även husse.

En dag ute på den vanliga rundan märkte jag att det plötsligt stod bänkar utefter stigen. Enkla, rustika bänkar av stock, en halva till sittplats, en halva till ryggstöd bara. De återkom med jämna mellanrum och det var skönt att slå sig ner i solen en liten stund, kanske dricka lite medhavt vatten eller bara lyssna på fåglarna och humlorna. En kort tanke snuddade ibland vid frågan om kommunen verkligen kostat på detta eller vad? Men jag njöt av skogen och av bänkarna.

Så en dag mötte jag en äldre man just vid en så´n bänk, det var inte ovanligt, många tycker om den här skogen och det finns hur mycket stigar och vägar som helst. Många går med hundar eller barn eller bara strövar omkring själva.

Alltnog, denne man hälsade på hunden och vi bytte några ord, så där som man gör. Jag nämnde bänkarna och sa att jag tyckte det var så bra och trevligt att de kommit dit.

Ja, säger han, det är jag som gjort dem. Min fru tycker så mycket om att gå i skogen men har fått kärlkramp nu på äldre dar och jag ville hon skulle kunna fortsätta vara i skogen. Nu kan hon ta en promenad men vila med jämna mellanrum.

Rörd gick jag vidare, rörd har jag blivit varje gång jag tänkt på dem och rörd är jag nu när jag skriver om dem.

Vår hund är borta sen 12 år, jag har inte gått där på över 10 år, men jag hoppas att det paret vandrar mellan bänkarna nu, i skogen ovanför Svedjeholmen och vilar en stund och hör vårfåglarna kvittra.

Jo, filmen var bra, Tim Burton i sitt esse....skööönt!

Och apropå det jag skrivit om den senaste tiden (undantaget fjärkontrollställ mm) - jag har aldrig, ALDRIG fått så mycket bekräftelse, och från så oväntade håll, som jag fått nu, på att jag faktiskt gjort rätt!

Det kanske beror på att jag aldrig gjort rätt förut?

Eller på att jag nu lyssnar på det jag får till mig?

Kanske jag har mer tillit till mig själv?

Ack, vore det så....  

Gott slut vill jag inte säga, har aldrig gillat det uttrycket - låter som om slutet är nära. Visst, en form av slut är nära men...

Gott Nytt vill jag säga däremot....till alla mina vänner som läser detta.

För att varje ny början är slutet på en annan början.

Igår fick jag höra talas om en person som av en psykolog blivit ombedd att nämna tre personer han beundrar - en död, en levande och en fantasifigur. Personen ifråga valde sin  morfar och Fantomen och den levande skvallrar jag inte om....

Detta fick mig att fundera - vem eller vilka beundrar jag? En död, en levande och en fantasifigur och banne mig att jag kommer på någon bara så där.....

Har i stort sett funderat sen i går kväll och hela dagen idag och även om jag beundrar många människor, levande och döda så är det aldrig fullt ut. Det finns ingen jag beundrar helt igenom och det är väl egentligen så det är? Ingen är väl helt igenom beundransvärd, vi har alla våra brister och tillkortakommanden.

Men det finns de som jag tycker om och beundrar, starka kvinnor som trots svårigheter utstrålar ren kärlek och värme, människor som går sin väg trots motstånd, hån och trakasserier. Människor som står för det de tror på trots att vindarna vänder.

Folk som går sin väg även om man kan tycka de är knäppa. Jag vet en person som inte kör bil på E4:an, vilket jag kan fnysa åt, jag som kör vartsomhelst - men är inte det att beundra? En person som erkänner sin svaghet och avstår från att köra omkring och göra E4:an osäker. Hur många flänger omkring hur säkra som helst och ställer till olyckor?

Det finns alltså ingen person i sig som jag kan bestämma mig för! Varken död eller levande.....

Fantasifigur då? Ronja Rövardotter!

Vem eller villka beundrar du?

Every quality, taken to extremes, becomes a weakness

Paolo Coelho

Jag har förut skrivit om ärlighet....

Jag brukar hjälpa människor utan att ta betalt, t ex med vägledning eller annat. I vissa fall vill folk ha mer än svar på en enkel fråga, då brukar jag be dem sätta in nå´n hundring på mitt pg-konto. Det är min tid jag erbjuder!

Nu i sommar har jag hjälpt några som lovat sätta in pengar - tyvärr har inga pengar kommit in och nu har jag minus på mitt konto.

Detta är så tråkigt för jag vill att andra ska kunna lita på mig och därav följer att jag ska kunna lita på andra.

Nu har jag ändrat till att ta betalt i förskott, vilket är helt emot mina principer.....Men jag är ingen bank!

Det är sån´t här som får en att fundera - för det handlar inte om girighet utan ett utbyte av energi. Ren  byteshandel, men kan man inte betala med pengar får man betala med en gentjänst.

Så fungerar det bland mina vänner....så jag kanske ska fundera på vilka som är mina vänner och vilka som utnyttjar mig. Och med det menar jag de som jag har en överenskommelse med, som inte hålls...

Idag skulle jag ha varit i Sollefteå. En av mina bästa vänner har en NewAge-butik där och i samband med invigningen av nya gågatan ska det arrangeras och erbjudas lite extra, däribland jag som sierska då. Lite prova-på att bli spådd, en kvart-20 minuter.

Detta såg både jag och min vän fram emot, det kändes roligt med en utflykt i höstsolen och min dotter skulle också följa med för att träffa gamla kompisar däruppe.

Men, något så konstigt, varken jag eller min dotter kunde sova igår kväll.....vi spökade omkring i skift men jag tror hon slocknade vid 2-tiden.Själv fortsatte jag spöka till framemot 4-tiden och insåg att jag inte skulle vara varken en bra bilförare eller sierska denna dag. Huvudvärken smög sig sakta på under småtimmarna dessutom och jag funderade länge innan jag blåste av det hela. Idag har jag en otrolig värk och trötthet i hela kroppen....

Funderar, varför? Jag ville ju verkligen och såg fram mot det hela, min dotter ville träffa sin kompis och min kompis ville träffa oss..undrar om jag blev stoppad...är det något annat jag ska göra idag och isf vad? Nåja, det lär visa sig men just nu har jag lite tråkigt faktiskt och orkar heller inte riktigt ta itu med något.

Tar väl dottern med och handlar lite grönsaker senare - det behövs ju alltid!

 Lite konstig dag, hursomhelst.

Idag blev jag less igen...och igår....jag skrev för ett tag sen om dessa klämkäcka tillrop när folk mår dåligt av olika anledningar.

Jag känner att jag vill ta upp det igen, apropå en del kommentarer jag sett och hört.

Om tankens kraft fungerade skulle ingen dö i cancer.

Om man skickar ljus och kärlek till någon som kämpar och som inte bett om det, kanske man förblindar den personen att se det den ska se.

Om någon mist en anhörig, tänker just nu på de som saknas efter tsunamin vid Samoa - säger man till den mamman att välja glädje och lycka just nu?

Det är enkelt att välja glädje.....men inte alltid, och inte hela tiden. Var tyst och deltagande istället - jag finns här för dig, jag tänker på dig!