Min son skickade det här till mig:

Öppna i ett webfönster denna: http://www.rainymood.com/

och i ett annat webfönster denna: http://www.endlessyoutube.com/watch?v=HMnrl0tmd3k

Helst ska man ha lurar men det går bra med högtalare också, och ett glas vin. Låt de spela samtidigt och njut...

Plötsligt är jag långt tillbaka i tiden, till en campingstuga utanför Göteborg nå´n gång i mitten av 60-talet, jag är ungefär 9-10 år och vi är på semester hela familjen. Det är sent, det är mörkt och jag och min syster har precis gått och lagt oss. Pappa sitter vid bordet vid fönstret och har radion på. Det regnar ute, radion spelar mjuk jazz, det kan ha varit Leif "Smoke Rings" Andersson, och pappas cigarett glöder till då och då i mörkret. Antagligen hade han en whiskey på gång också, om jag kände honom rätt.   

Hela barndomens trygghet kommer över mig...mörkret, regnet, musiken och familjen - ingenting var farligt, inget kunde komma åt oss....det känns länge sen, det är länge sen.

Just den sommaren, när vi var i Göteborg, var det fullt pådrag efter Clark Olofsson, rånare och polismördare. Han hade setts just i det campingområdet vi bodde, han hade hoppat av samma spårvagn strax innan vi klev på och det var poliser överallt.

Idag var vår vän och hälsade på, han som är pappa till "trippelmördaren" i Härnösand som jag skrivit om tidigare. Det hela är fortfarande helt surrealistiskt och vi pratade om hur pojken mår nu när insikterna har landat om vad han har gjort, hur det är på rättsspykiatriska i Umeå och hur pappa ringer och pratar med honom nästan som vanligt.

För mig blev det en kollision mellan känslan av trygghet i barndomen och det brott en vuxen människa kan begå och förstöra inte bara offrens liv utan också sitt eget och sin familjs, släktingar, vänner.....

Jag har svårt att uttrycka vad jag menar men när jag låg där i sängen i campingstugan i Göteborg kände jag att inget ont kunde hända, trots att en mördare jagades utanför väggarna. Det är så barndomen ska vara för oss alla om det är som det ska - men hur många får känna så nuförtiden?

Egentligen?

Pappa och jag

 

Lie

1 juni 2010 20:41

Mysigt! :)

http://liesblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...