Vad skriver man när man fått veta att en grabb man känner har slagit ihjäl sina syskon och deras pappa?

Vad känner man när man 3 dagar innan satt och åt tårta med samma grabb och hans pappa som fyllde år?

Hur kan det bli så här?

Tusen förklaringar och tusen åsikter, expertuttalanden men också hätska kommentarer.

Det är fortfarande en människa det handlar om, med familj och vänner.

Hans mamma, man kan bara inte föreställa sig hur det är för henne. Där finner jag inga ord....jag känner henne inte men jag är också mamma.

Jag har bara känt pojken i 4 år, min sambo har känt honom i hela hans liv. Han har firat jul med oss och varit här och fikat med sin pappa många gånger. Vi har följt hans jobbiga gymnasieår, vi har hört pappans oro för honom. Lite egen, lite inåtvänd men klurig och smart.

I det längsta försökte vi att inte tänka oss det värsta när nyheterna kablades ut, men varje ”värsta scenario” besannades, ett efter ett……

”Spretig familjebild” står det i tidningarna, det är det många som har. Bytt gymnasieprogram flera gånger, ja, det är det många som har. Styrketräning ….inget är ovanligt i sig.

Tusen förklaringar finns, men ingen som är hel, ingen som täcker allt, ingen som kan få oss att förstå hur det kunde gå så snett. Tusen tecken att tolka, men tecken som finns hos så många ungdomar som ändå inte slår ihjäl andra.

Tusen ord kan inte förklara.

Tusen möjligheter och ingen enda finns kvar. Bara offer……

 

Louise

14 maj 2010 13:12

Går nog aldrig att förstå, eller förklara.. tyvärr.. Ofattbart.

 

Lie

16 maj 2010 20:41

Nej... det går nog aldrig att helt förstå, även om man i efterhand kan se, eller tidigare kanske har sett, tendenser på att personen mår dåligt.
Tänker på dem alla...

 

Lisbeth Ö

19 maj 2010 22:14

...oj, att vara så nära, så nära... ja, tusen ord kan inte förklara... jag anar det.
När det värsta händer...
Men inlägget var bra skrivet. Tack för att du ville dela med dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...