Om jag träffade kungen skulle jag…

...tala om för honom att i Sönnsvall heter det ”köngen”. Vi har en köng som står på torget – det är samma köng som står i Göteborg och pekar ut var staden ska ligga. Här låg nog redan staden på plats för köngen var inte ens hit. Han grundade på distans, den mannen. Gustav II Adolf hette han i alla fall - Göstav kanske?

När Sönnsvall brunnit 1888, på midsommardagen, kom det hit en köng i alla  fall – Oskar II – Aron Jonason var fotograf åt honom och en kväll då Jonason fotograferat mycket och använt magnesiumblixt utbrister kungen: – Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket!– Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! replikerade Jonason. (Detta taget från Wikipedia).

Men när det var storstrejk i Sönnsvall 1879 utlovades att köngen skulle komma men se, det var bara ett trick för att samla så många arbetare som möjligt i Skarpskyttelägret för att militären skulle kunna ta över och få slut på strejken.

I ”Spelet om Stenstan” var vi några som skulle stå och mässa ”Kungen kommer, kungen kommer” i scenen om Sundsvallsstrejken, för så gör man när man spelar folkmassa. Till sist klarade vi inte av det utan att brista ut i tokfniss – den där jäkla kungen kom ju aldrig? 22+20 föreställningar och kungaeländet dök inte upp. Men i somras kom han till Sundsvall i alla fall – ungefär 135 år för sent. Men ändå…..

I Sönnsvall finns det berömda och anrika Hotel Knaust och krögaren, Oscar Knaust var mer berömd än köngen. När man skickade brev till Oscar Knaust räckte det att skriva Oscar, Sverige, för att brevet skulle komma till rätt person.

Efter Oscar II kom Gustav V, även kallad V-Gurra, tenniskungen, och efter honom Gustav VI Adolf, arkeologkungen (fast jag tycker han hade kunnat gräva lite mer här hemma, ”gräv där du står” – typ).

Sen kom Carl XVI Gustav och resten är historia

Kung Oscar II - bild från Wikipedia. Tjo!

Vi tar väl en till eftersom jag läste rubriken på nästa utmaning och kände mig inspirerad.

Alltså nr 15/100 Värsta semestern

Oj….. måste tänka igen….

Har väl inte egentligen haft någon riktigt dålig semester. Dåligt väder, ja. Alltför kort, ja. Sjukskrivningsår helt utan semester. Då man mår som sämst och ska arbetsträna och på nåder får behålla ersättningen ett par veckor om man ber snällt, bockar och bugar med mössan i hand – goe Försäkringskassan… två veckor ledigt för en utbränd käring?

Men dålig semester? Nää….

Under tiden med mina barns far tillbringade vi semestrarna i en stuga på Hälsingekusten, hans från ett tidigare förhållande, även min under vår tid, moraliskt i alla fall. Ungarna fick sina sommarlov där, med lek och bad och kompisar. För mig var stugan viktig av flera skäl. Trots att vi hade ett hus i Örnsköldsvik var stugan en tillflyktsort och närheten till Sundsvall gjorde att man kunde hälsa på föräldrar och vänner över dagen bara. Jag åkte ibland upp för att gå ut och ta en öl med kompisar, en sorts frufridag.

Dåvarande make räknade ut att kostnaderna för stugan motsvarade en utlandsresa per år. Men nej, att tillbringa fyra veckor i stugan överträffade på alla sätt en vecka på Mallorca eller nå’t annat chartermål som ändå aldrig intresserat mig. Tänk om just den veckan blev misslyckad, dåligt väder eller sjukdom. Så lite behövs! En hel semester i stugan tillät kortare och längre dagsutflykter och ibland en övernattning nå’nstans. Dessutom tillbringade vi oftast påsken där samt de flesta långhelger också.

Dålig semester?

Den värsta semestern kanske ändå var den sista sommaren i stugan, när skilsmässan började bli ett faktum och jag förstod vad jag också måste lämna och hur allt skulle påverka barnen. Ni som säger att man skiljer sig alltför lättvindigt nuförtiden har ingen aning om hur länge man överväger och försöker hitta andra utvägar. Det tog nog minst 5-6 år för mig från det att den första tanken tog form tills jag vågade börja prata om det, men jag ska inte gå in på det nu, det är historia.

Värsta semestern?

Nej, men några av de bästa semestrarna var där – hittills i alla fall. Skönt att den stugan finns kvar för barnen och att jag och barnen har också fått en annan stuga.

Jag är nog en stugsittare ändå!

...tar jag mig an utmaning nr 13/100 - nej, 14 var det ju! Är lite för trött just nu <3

Närmast mitt hjärta

Känslomässigt är det ju mina barn, min gubbe och min mor förstås. Min syster och hennes barn... osv, osv...

Kroppsligen sitter inte hjärtat till vänster, det sitter mitt i bröstkorgen men ligger lite snett, lutat åt vänster. Jag har heller ingen pacemaker eller så, jag har bara vanliga kläder på kroppen.

Politiskt sitter hjärtat till vänster.

Jag har en del av mitt hjärta på jobbet, min arbetsplats som består av ett friluftsmuseum som är så vackert under alla årstider. Stora delar av mitt hjärta har alla mina vänner <3

Naturen, havet....

Jag försöker också älska min nästa, till den naiva dumhetens gräns ibland och man får sig ett tjuvnyp. Att känna total kärlek till mig själv, alla levande varelser och hela Universum  -  det är svårt. Man ska ju ha respekt, empati och förståelse för sig själv och andra.

Därmed inte acceptera alla dumheter som förekommer.