Nu har jag bloggat två gånger och båda gångerna har datorn stängt av sig själv - den gör så ibland och visst är det frustrerande. Men skam den som ger sig, tredje gången gillt och  nu ska jag verkligen berätta om bröllopet jag var på i torsdags. 

Ja, en torsdag - ovanligt men inte fel, bruden har länge haft en dröm om att ha sin fest i Societetshuset i Öregrund och det tycks vara väldigt bokat - så ville de inte vänta ett par år till så var det bara att ta en torsdag, denna torsdag i juli, i nådens år 2013 med strålande sol och lagom vindar.

Så fint det var! Bruden, som en sagoprinsessa hämtad från John Bauers bilder, dock inte med troll utan med min stilige systerson vid sin sida. Inte bortrövad heller,

... de har varit tillsammans sen de gick i 9:an - 13 år alltså nu. Vi är många som ligger i lä där... Jag, t ex som är inne på åttonde året med nuvarande gubbe. Låter som om jag byter gubbe ofta men det gör jag faktiskt inte. Jag har haft två riktigt långa förhållanden tidigare och är inne på det tredje nu. Men jag är ju gammal!

Detta var en parentes....

Vigsel i Öregrunds kyrka, kaffe och kakor i hembygdsgården och sedan middag och dans i nämnda Societetshus, en gammal träkåk där troligen feta gubbar druckit punsch i fornstora da'r. Otroligt vackert beläget ute på klipporna och faktiskt enda platsen på östkusten där man ser solen gå ned i havet! Jodå, det är sant...!

På verandan spelades dixiemusik av Uppsala-bandet "The Rythm Baby Makers", det serverades bubbel och popcorn, ur en riktig popcornmaskin, och en ung man gick runt och tillverkade ballongdjur, en konst han förvärvat veckan innan med hjälp av Internet. Dessa ballongdjur hade dock en tendens att smälla av då och då under kvällen men i samma takt som vinet sjönk i glasen slutade folk rycka till okontrollerat och det hela blev mer avdramatiserat. Man vande sig helt enkelt...

Solen sjönk som sagt i havet och dansen pågick till fram på småtimmarna, men då låg jag sedan länge till "soffas" hos min syster. Ungdomen rasade...

I lördags firade vi Margareta-dagen med Margareta-tårta förstås. Fem Margaretor var samlade och vi skrattade och pratade i flera timmar. Brudens mor heter nämligen också Margareta. Och nyaste fru Rydfjord heter nästan samma sak som min farmor - Hennie Katarina, farmor stavade Henny men ändå - visst är det lite förunderligt ändå.... Jag försökte få det till att Margareta ingick i paketet också men se, det gick hon inte på....  

Och som i sagan levde de lyckliga i alla sina dagar.....

Det märks på något vis att de senaste vintrarna varit svåra, att senaste sommaren var "dålig" som vi vill säga här uppe i norr när det inte är så där varmt och soligt och somrigt som vi vill ha det - och för all del behöver så innerligt väl den korta tid det varar.

Det märks bland annat på Facebook, där man ser bilder av blommor, stilla sjöar och hav, solnedgångar och midnattssolar. Alla vill på något vis ta vara på det som är just nu.

Så väl det behövs i detta mörka land...

Men det är som en skillnad i år, som i alla fall jag upplever, en mer kroppslig känsla eller hur man nu ska säga. Personligen har min vinter varit ganska så tuff, mer än bara snö och kyla, och nu vill jag bara suga i mig sommaren, värme, sol, växtkraft, fågelkvitter och humlesurr - men också regn, dis, åska...Ja, jag drar i mig ALLT - genom näsan, munnen, ögonen, öronen, huden, tårna.... hela jag vill bara dra, dra, dra i mig så jag klarar en vinter till. 

Kanske jag håller på att bli gammal? Inte kände jag så här förr, även om jag alltid varit ute året runt - i skogen, vid havet, badat, gått, cyklat, åkt skidor - i alla väder. 

Nej, i år är det mer en fysisk känsla... monumental, spontan, total... NU...liksom...hålla fast, hålla kvar känslan.

Bromsa! NU!

Önskar er alla en

God Jul och ett Gott Nytt År

med denna video av Jan Boholm, en av författarna och regissörerna till Spelet om Stenstan....

Oj, vad han är BRA!!!

I höst har jag haft sommarmorgon flera gånger i veckan. Tyvärr har det inneburit en hel del smärta men det har oftast rättat till sig.

Jag har sedan i augusti varit  lycklig ägare till en Iphone...eller AjFåååån som man säger. Denna roliga lilla leksak har varit mitt sällskap i sängen många morgnar nu. Eftersom jag tydligen ska vakna med huvudvärk mellan 3 och 4 varje morgon har denna lilla app-apparat varit till stor nytta. Särskilt appen SRPlay....Sveriges Radio Play. Där kan man hitta det mesta och jag hittade alla Sommarprogram.

Huvudvärk säger jag - migrän heter det. Huvudvärk låter inget märkvärdigt och nån sa till mig en gång att jag måste säga migrän, annars tror folk det är den där vanliga huvudvärken som vanligt folk har och som går över med vanlig Alvedon. Migrän är i och för sig rätt så vanligt men går inte över med Alvedon. Nej, här måste man ta till det kraftiga artilleriet - i mitt fall Sumatriptan OCH Treo och det innebär koffeinpåslag och sömnlöshet. Detta leder mig tillbaka till den förträffliga Iphonen, den förträffliga appen SRPlay och det förträffliga programmet Sommar....

Med headset i öronen och volymen på två streck har jag lyssnat mig igenom årets Sommarvärdar, alla utom sport- och religionsfolk, jo, en religionsmänniska slank med, han var rätt intressant. Jag har lyssnat på flera Vintervärdar från i fjol och börjar nu beta av förra sommarens Sommarpratare. 

Och det slår mig...aj....man lär sig massor, man får andra vinklar på s k kändisar och man får ofta revidera sin fördomsfulla uppfattning om t ex sport och religion. Ibland har jag somnat, inte för att det varit speciellt tråkigt utan mer för att huvudvärken - MIGRÄNEN - har tagit ut sin rätt (jag kanske har svimmat av tabletterna?) Ibland har jag faktiskt bytt program eftersom prataren ifråga använt fånig röst eller försökt spela teater i sitt program. Fjantat sig, med ett äldre uttryck.

Jag tycker bäst om när folk berättar....rakt av bara.

Henrik Dorsin var inte så rolig som alla sa, många visade andra sidor av sig själv. Hannes Holm har jobbat som städare, Ebbot Lundberg och Yngwie Malmsteen gav musiken en ny dimension. Många yngre visade på en livserfarenhet, mogenhet och ödmjukhet man inte kunnat tro dem om - det är glädjande. Jenny Jägerfeld visade att långvarig smärta inte är så utvecklande som man kan tro, där fick jag mycket bekräftelse...tack för det! Heidi Andersson och pärgrävarmetaliteten....att gräva på utan att ge upp. First Aid Kit, en resa genom countrymusikens USA gav en ny syn på en musik jag sällan lyssnat på. Patrik Sjöberg och Anja Pärsson med sina personliga avslöjanden, som man visserligen redan visste men att få höra den personliga berättelsen....och vad hette han med kemin? Jo, Ulf Ellervik, trodde aldrig kemi skulle vara så spännande. En höjdare var Olof Wretling, känd från humorgruppen Klungan och radions Mammas nya kille.....Han var enormt rolig och bra i sin "julklappsbok" trots att han pratade med fånig röst ibland, men han nådde enorma, seriösa höjder i sitt sommarprogram från 2011 där han pratade om sin far. Fredrik Lindström - alltid bra...

Modeskapare, skådespelare, musiker, en och annan idrottare, politiker, författare....

Sommar har funnits sen jag var liten, minst. Jag kommer ihåg somrarna i stugan när alla lyssnade. När jag och min dåvarande pojkvän åkte bil och lyssnade. Det fanns inga Iphone med headset då....och Sommar gick på P3.

Tro vem jag ska lyssna på under småtimmarna i natt? Jag har många kvar att lyssna på, både Sommar och Vinter och Sommar igen. För det kommer en sommar, fast snön yr därute just nu....

Hittade mina gamla dagböcker när jag höll på att flytta häromistens...Rätt kul att läsa sina gamla funderingar, kring skolan, kompisar, killar....bloggandet är ju en förlängning av det, mer officiellt visserligen men man väljer ju vad man skriver och lägger ut.

I den första dagboken kan jag läsa om frustrationen över en bråkig lillasyster, stökiga grannpojkar och svekfulla bästisar. Jag läser också om julen 1967 som börjar med en anteckning på ett löst blad den 18 december:

"I denna bok skall jag skriva ända till julafton då jag får en ny av pappa: för det kände jag på paketet."

Tvärsäkert liksom, och jag förvånas över min förutseende fader som var ute i så god tid - eller var det kanske mamma som fixat allt...?

Lösbladet fortsätter en bit fram:

Den 19 december: Idag har jag varit  på stan (Härnösand) och köpt julklappar till:

Mamma: KAM

Pappa: Ingenting, jag ska köpa i morgon (stackarn, han som redan köpt till mig)

Liselott (syrran): TRYCKERI

Ricky (hunden): HUNDKAM

Ann (grannflickan): ANTECKNINGSBLOCK

Mikael (hennes bror): VATTENFÄRGER

Birgit (min bästis): BREVPAPPER

Lägg märke till att jag jämställde min mor med hunden och tyckte båda behövde kammas....

Så kom då den stora dagen - den 24 december 1967 - jag var 11 år gammal och skulle fylla 12 i januari. Så här skrev jag:

"Idag är det julafton. I tidningen stod det att jorden skulle gå under i eftermiddag med det gjorde den ju inte.

Mina julklappar: Choklad, skivfodral, BH, vantar, nattlinne, halsduk, tuschpennor, duschmössa(!), tröja, dagbok, bok, badskum, 3 ritblock, kritor, toalettväska, Mum, ögonskugga, skiva, gobbe (?), strumpor, skridskor, väckarklocka, brevpapper, bokmärke och mycket mer....."

Många julklappar, ja, men små enkla saker....både som jag gav och som jag fick. Jag vet att jag var glad och nöjd för det var jag alltid, utom den gången när syrran fick splitter nya skridskor och jag fick ett par slitna, begagnade. Men då var jag äldre, jag gick nog i åttan. 

Här var jag betydligt yngre.

Dagen efter såg jag tydligen på "Kullamannen". Den var bra kommer jag ihåg - "Två vita, två blå - Victoria med C" och så ödesmättad musik där ljuset från fyren svepte över klipporna, allt i svartvitt.

Under en bilresa med min dotter pratade vi filosofiskt om längtan och förväntan. Detta apropå att tiden är totalt ur led när man kan köpa semlor i juli och ska börja julpynta i september. 

Jag kan sakna barndomens förväntan inför de olika årstidernas speciella ingredienser - semlorna som fanns 4 veckor före påsk och inget mer, när man fick ta fram hopprep, twistband och cykel först när snön tinat av uppfarten.

Den första varma dagen i maj när man fick ha kjol och kortstrumpor. Persikor och melon som bara åts under sommarlovet. Skolstarten med bokomslag och nya pennor. Julskyltningen som ägde rum i december och först efter att affärernas skyltfönster täckts av papper flera dagar. 

Förväntan....

Min dotter, som är 24, kommer faktiskt ihåg denna känsla av förväntan, kanske mest beroende på att hennes mamma (jag alltså) alltid varit stenhård med att inte ta ut saker i förskott. Grannarnas ungar fick ta ut cykeln innan isfläckarna tinat bort på vändplanen, ungdomar gick i shorts och flip-flops så fort solen tittade fram i april, oavsett om det varit minusgrader på natten innan.

På sommaren badade man och på vintern åkte man skidor och skridskor. Inget Thailand i februari, inget Riksgränsen i juni.

Kan man längta till något som finns hela tiden?

Har egentligen inga ord för att beskriva det jag upplever just nu. 

Det finns ord - men jag har svårt att hitta dem, att beskriva en känsla.

Jag skrev på Facebook att jag hittat tillbaka till något som jag inte visste att jag saknat. Så är det nog. Många säger att jag utvecklats - nej, egentligen har jag inte det, jag har hittat tillbaka till den jag är. Invecklats, kanske?

Åtminstone delvis...

Så, det är så här jag är....övermedelålders, överviktig kvinna som klär ut sig och leker på en scen....

"...en stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmes tid på scenen...."

Försök beskriva denna resa som vi gjort med Teater Soja och "Spelet om Stenstan" - svårt, men kanske inte omöjligt. Sorterar tankar, känslor....från första mötet med synopsis och förslaget...första manusläsningarna....första träffarna....att bestämma sig för att vara med - besluta, bestämma, besluta, bestämma - .... första träffarna med scener, läsning...helgerna på Sidsjö Konferens med lunchpauser fyllda med prat och skratt. Alla dessa människor som jag inte kände men som kändes välbekanta. De som redan var välbekanta och som följde med.

Det var ändå bara halva resan.

Manus, roller, regi....det har jag varit med om förut.

Scenografi, kostym, smink och mask - nytt för mig och så spännande.

Ja, jag vet, det låter fjolligt...

Och andra hälften resan från i maj i år när vi gick in på Sveateatern och fick se första scenografin, hur Sundsvalls gamla trästad vuxit fram och hur den skulle brinna ner och sedan hur stenstan skulle resa sig ur askan.

Alla dessa timmar, allt tragglande, alla ändringar, nya roller, nya repliker - nej, vi stryker den scenen, ja, vi lägger in nya repliker där och skulle du kunna säga sådär istället då, kanske?

Jag har lärt mig så enormt mycket under denna långa resa. Om teater och om mig själv....Vi är, som en av regissörerna sa i sitt tal på premiärfesten, precis den rätta ensemblen, precis de som skulle vara med.

Det har varit jobbigt och traggligt och värk i kroppen och trötthet, men psykiskt mår jag bättre än på flera år!

Vi får så mycket beröm att det är värt varenda värktablett jag knaprat i mig under resans gång.....

Japp, det är 20 föreställningar kvar och det ska bara bli kul!

Citatet ovan kommer från: 

Shakespeares Macbeth (akt 5:5):

Ut, ut, du korta ljus!

En skugga blott, som går och går, är livet

en stackars skådespelare, som larmar

och gör sig till, en timmes tid på scenen

och sedan ej hörs av.

Det är en saga

berättad av en dåre.

Låter stort,

betyder intet.

Snodde bilden från Sundsvalls Tidnings nätupplaga, tror inte man får göra det, så jag anger tydligt var den kommer ifrån genom en s k skärmdump.....det är jag som säljer värmlandskorv som Gris-Mobergs dotter, känd slaktarinna (?) i Sundsvall i slutet av förrförra seklet.

MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.

Så var det tänkt...men denna sista replediga helg slet jag loss bonden från plogen och vi drog iväg på ett 12-timmars äventyr mot det okända. På vinst och förlust och med endast en kaffetermos, några bullar och två nektariner satte vi oss i bilen för att se vart vägen skulle leda oss.

Först ledde den oss till macken där vi genast blev av med 750 spänn - men utan bränsle kommer man ingenvart, det visste redan de gamla sörkörarna som utfordrade sina hästar med vatten och havre och vad det nu var. En klapp på axeln också, kanske. 

Vi tog en Toblerone, vi.

Vi lämnade allfarvägen i Mörtsal och åkte inlandet upp mot.....Styresholm var en idé vi fick och på denna gräsövervuxna fogdeborg från medeltiden låg vi i gräset och drack kaffe och åt bullar. Ångermanälven är mäktig där den flyter fram likt Mississippi och på håll såg vi en bro som vi tänkte skulle ta oss över till andra sidan. Älven alltså. 

Vi såg också en räv.

Under jakten på bron kom vi längre och längre bort och till sist kom vi till den gamla vanliga bron, som går från Nyland. Kommer inte ihåg vad den heter nu. Över där istället då och på väg uppströms igen ser vi den där nya fina bron....jamen för sjuttton, det var ju järnvägsbron. Botniabanan förstås. Inte går det att köra en Renault Megane där - spårvidden är helt fel.

Nästa stopp Gålsjöbruk. Ytterligare ett exempel på svensk sommarturism. Stendött. Endast några stormhattar blommade i intensivt blått och vi var starkt betänkta att gräva upp ett stånd, men besinnade oss. 

Vidare mot Brynge, detta industriminne som bara för ett par år sedan ändå hade en viss verksamhet. Nu var det också nästan stendött fast inte riktigt ändå. Kommersen fungerar ju alltid och bland alla tovade grytlappar och linnetrasor hittade vi en glassbox och nu kunde jag för första gången i mitt liv äta - granskottsglass. Nej, tyvärr, inte så gott som det låter och plastskeden man fick med gick itu rätt snart. 

Detta om Brynge.

Mitt mål med denna resa var att äta stekt strömming med potatismos. Målet syntes svårt att uppnå men med friskt mod drog vi mot Höga Kusten, Norrfällsviken och Fiskarfänget - en fiskrestaurang, ja. De hade stekt strömming med potatismos!

Många bord var bokade  men vi satte oss på verandan bland campinggäster och annat patrask   och väntade, och väntade och väntade och väntade....suck. Sambon gick iväg och frågade. "Mycket folk" blev svaret men servitrisen blev nog fundersam ändå och kom och tog vår "nummerbricka" och försvann. Jaha, nu var vi av med den också och kan aldrig bevisa att vi beställt nåt, tänkte vi. 

Men på fem minuter var hon tillbaka, full av ursäkter och två stora portioner mat!

I viss strömmingskoma åkte vi vidare mot Häggvik och Mannaminne där vi visste att en NewOrleans-festival skulle gå av stapeln. Vänliga parkeringsvakter/ungdomar visade oss till en plats att ställa bilen och så var vi inne på området. Jaha? Ska man inte betala inträde nå´nstans, typ? Sprang på två vänner som skrattande sa att vi då nyss tjänat 500 spänn...nej, så kan man ju inte göra, tyckte vi, som båda stått i kön där samvete utdelats i himmelen och gick ner till insläppet där vi betalade och fick en stämpel på näven som kvitto på vår ärlighet.

Ett gäng glada gossar från Finland underhöll på ena hörnet och ett gäng andra glada gossar på andra hörnet. Vi fick höra Bill Bailey och Basin Street Blues ett par gånger från båda hållen och gick då till nästa loge där ett annat gäng glada, gamla gossar höll till - med betoning på gamla. Detta gäng måste vara vanskliga att boka för frågan var om de ens skulle överleva denna spelning, ens detta set. Men herregud så de spelade! Gladjazz så det svängde ut i fingerspetsarna! Vilket underbart sätt att få tillbringa sina äldre dagar!

På tal om äldre dagar så har jag nog aldrig sett en så ålderstigen publik. Vi hörde till de yngre, och vi är ändå mellan 55 och 60. Det var rynkor och vitt hår och kryckor och käppar och stavar och en och annan rullator. Men oj, så det ryckte i de gamla lederna! Det knakade och knäppte i takt med jazzen och dixien. Men det här är ju musiken de växt upp med och som all äkta musik finns den kvar och lever och frodas. 

Vem kommer ihåg Britney Spears?

Höjdpunkten var dock fyra unga (!) killar från Ånge som kallar sig Bluez. Ojojoj, säger jag bara. Ojojoj, så de spelade! Tyvärr har jag inte hittat dem på nätet i form av ett ljud- eller filmklipp men jag säger detta; återväxten är tryggad! Och hoppet om att äkta musik lever kvar och inte försvinner i det kommersialiserade träsket med Allsång på Skansen och Dansbandsfestivaler och (gudförbjude) Melodifestivalen.

Sen började det regna och vi for hem.

Slut!