Ibland blir det inte som man tänkt.

Ibland händer saker som kastar om allt man tänkt ut och planerat så bra.

Ibland är det lika bra att ge upp kampen, luta sig tillbaka och se vad Universum tänkt ut den här gången.

Ibland kan det t o m vara kul och intressant att se hur det kommer att lösa sig.

Har jag gjort det jag kan? Har jag följt mitt hjärta? Kan jag stå för mitt beslut? Om svaret är ja, då blir det som det ska.

Om man kan göra någonting åt det, behöver man inte oroa sig, kan man inte göra någonting åt det behöver man heller inte oroa sig, sa en gång Dalai Lama.

Så, jag försöker att inte oroa mig.

Kommentar: Har du inte läst den där boken förut? Den där filmen har vi ju sett....

Men folk lyssnar gärna på samma musik, samma platta, samma låt om och om igen. Det är kul att se en kär gammal serie på tv om den går i repris - Hem till byn eller Polisen i Strömstad för att ta ett par antika exempel från den gamla ång-tv'ns tid.

Barn vill höra samma saga vid sängdags. Det är en trygghet i att veta att det slutar på samma sätt varje gång och trygghet behöver man vid sängdags.

Tycker man om en artist eller en låt lyssnar man gärna på låtarna flera gånger, självklart. Jag läser gärna om böcker, är det en riktigt bra bok kan jag läsa den hur många gånger som helst och varje gång känna spänningen som byggs upp, antingen mot en upplösning, en twist eller ett skämt....och jag känner också lättnaden, förvåningen och skrattet när jag kommer dit.

Samma sak med filmer - är de bra, så varför inte se om dem? Även om man vet hur det går, det är inte bara slutet som är viktigt, det är historien i sig. Vägen är målet, så att säga! Och det kan vara en upplevelse i sig, att se bra skådespelare in action eller ett vackert natursceneri som bildar bakgrund.

Allting måste inte vara nytt hela tiden. Visst måste vi människor kunna uppleva saker om och om igen?

Om inte annat, tänk på sex!

Som mina trogna läsare säkert minns hade jag en rejäl linssoppa på gång för ett tag sedan, där jag provade ut linser men tappade en och märkte det inte ens....nåja, historien går vidare.

Min välmenande optiker (som såklart vill sälja linser men också är rätt serviceminded, tror jag) föreslog då två varianter att prova.

- Dels olika linser på olika ögon, en för att se på nära håll, en för att se på långt håll och se´n ska hjärnan samordna dessa till ett relativt normalt seende.

- Dels linser för långt håll som korrigerar mitt brytningsfel och så kombinera dessa med läsglasögon. Dessa linser ska räcka från tv:n och bortåt....

Angående alternativ ett var min första tanke givetvis denna - hur ska min utbrända hjärna klara att samordna ögonen när den inte ens kan samordna mitt liv?

Angående alternativ två, var och är tanken - då måste jag hålla reda på läsglasögonen vad jag än gör - ett par att ha på jobbet, ett par att ha hemma vid datorn och ett par att ha med mig. Samt ett extra par att glömma nånstans.....

Nåja, nu har jag linser hemma att träna både alternativ ett och alternativ två med. Idag började jag med alternativ ett, olika styrka på linserna. Det var intressant. För det första gick det himla bra att sätta in dem, så bra att jag var osäker på att jag fått båda på plats och fick be sambon kolla. Jo, nog tyckte han de satt där de skulle. Så jag hade dem i ögonen ungefär två timmar och jodå, det funkade bättre än väntat. Har nu inte testat att läsa eller köra bil med dem men det får bli i morgon. Att använda datorn var lite si och så....lustig känsla för det var en skarp gräns mitt mellan synfälten där jag tydligt såg var linserna "mötte varandra", s a s. Helhetsintrycket var lite suddigt....

Fortsätter väl med dessa några dagar för att se hur det utvecklas. Vore kanon om detta funkar och jag slipper läsglasögonen   

Missa inte den spännande fortsättningen!

Min senaste hobby är sjal-virkning, min jobbarkompis kom glad i hågen till jobbet en dag med en sjal på gång, hon hade varit på sy-stick-virk-junta (för de yngre läsarna kan jag förtydliga att förr i tiden samlades (oftast) kvinnor i grupp och handarbetade och skvallrade och turades om att bjuda på sju sorters kakor, detta också för att överglänsa varandra i bakningens ädla konst. Detta för att komma undan karlarna för ett tag och prata kvinnospråk. ) Det här blev en lång parentes och för de som glömt vad jag skrev om så var det min jobbarkompis som varit på syjunta och druckit vin (hm) och lärt sig virka sjalar - så då måste ju jag också! Hade lite garn hemma som jag tänkte jag gör en prototyp av och det var så roligt att jag måste fortsätta. Detta blir årets julklapp, skojade vi!

Då läser jag i branschtidningen på jobbet att spikmattan visserligen är Årets Julklapp men sjalar och scarves är Årets Modejulklapp! Men jag som alltid är modemedveten och följer alla trender innan andra ens upptäckt dem var redan klar med halva sjalen.....

Så ni som brukar få julklappar av mig vet vad ni har att vänta...!!!

Sitter denna regniga novembereftermiddag och funderar i största allmänhet och plötsligt förflyttas jag 4 år tillbaka i tiden.

Då var jag i ett stormigt, uppochner och hitochdit-förhållande som slet sönder mig men också gav mig en nyttig erfarenhet i livet. Det var en jävla höst, rentutsagt....

Så är det ofta, när man är mitt i ett skeende ser man inte "skogen för alla träd" men i backspegeln ser man klart....och då klarar man att se framåt också.

För 4 år sedan hade jag träffat en man, efter 8 års ensamhet, en man som såg mig (trodde jag), som gav mig komplimanger, som nästan jagade mig...tills jag föll till föga. Då var det inte roligt längre. 

Jag tyckte vi skulle träffas och lära känna varandra för att se vart det hela skulle ta vägen. Han ville inte ses, hade inte tid, kunde inte av den ena eller den andra anledningen. Dock skickade han  mail och sms fulla av kärleksförklaringar(!)

Jag, som var utsvulten på både det ena och det andra, kunde inte förstå och inte heller handskas med detta. Men till slut tog mitt förnuft över och jag sa ifrån. Och efter det var det som om allt släppte. Även om jag inte glömde kunde jag gå vidare och försöka dejta igen.

Under den här hösten för fyra år sedan pratade jag mycket med en god vän som är medial.  Hon frågade mig om han hade hus...ja, sa jag, då ska du flytta dit, han har två hundar också....Nej, det har han inte? sa jag ....

Men mannen jag bor med nu har hus och två hundar - rätt förutsägelse men fel karl!

Hur det nu var så löste sig allt, och efter några dejter med en jättetrevlig karl som det dock ej klickade riktigt med, träffade jag mannen i mitt nuvarande liv. Och som i alla förhållanden är det uppochner och hitochdit men här finns grunden, här finns samhörigheten, här finns viljan.....här finns kärlek.

Hurra!

Jag har fått Spotify....äntligen, det var min son som skickade en inbjudan och jag tog så gärna emot den - reklamvarianten....ids inte kosta på mig att vara utan, så mycket är det inte och det är ju reklam överallt ändå.

Otroligt duktig och teknisk som jag är lyckades jag installera och få igång det också och i morse tog jag ner högtaleriet från datorn uppe (hittills har jag suttit med lurar härnere..) så nu kan jag poppa på och konkurrera med sporten på tv:n.

En sensation jag inte räknat med var att baslådan som står på golvet under skrivbordet vibrerar och vibrationerna fortplantar sig upp i stolen jag sitter på. Hmm.....

Men bara på rockiga låtar med basgångar som ligger tungt i botten.....

Just nu är det Definitive 70's som rullar på....Johnny Cash "A thing called love".

November är snart över....igår och idag har det INTE regnat - hundarna har fått springa över lägdan två da´r i rad och sover nu lätt chockade och med träningsvärk. En kund sa häromdagen att november gör en inte besviken, man kan lita på den månaden. Och det är sant - om vi nu blir besvikna på att det inte blir som vi förväntat oss behöver vi inte oroa oss i november i alla fall. Det blir som man trott.

November måste känna sig missförstådd - det är ändå en månad där naturen nästan saktat in och lagt sig i dvala för att invänta kyla och snö. Allt har sin tid och om inte november fanns kanske inte naturen skulle hinna med.....bonden skulle inte hinna få in fåren, klippa dem och släppa loss baggen att göra sitt.

Nästa söndag är det advent och vi går in i väntan på julen, naturen lägger sig helt till ro och yuletiden är inne. Men mer om det senare - måste ju ha nå´t att skriva om i december också....

I natt var det stjärnklart och jag stod ute en stund med hundarna när de kvällskissade. Att bara stirra upp i en stjärnhimmel - har ni hört att stjärnorna låter? De knastrar och liksom "flistrar" (se där, ett nytt ord!) Jag hör det i alla fall!

Och på tv var det Last Night of the Proms....jag kan inte leva utan musik, jag bara vet det! Måtte jag inte helt tappa hörseln, som det är nu hör jag det jag vill och det räcker alldeles utmärkt!

I morse såg det ut så här, lägg märke till iskanten runt bortre sjöstranden.....snart ligger isen fast och kall och man kan gå hur långt som helst.

November är snart över. December är snart här, det är en månad till vintersolståndet.

A walk on the wild side....Lou Reed...bra bas på den låten!

Inte har jag skrivit om andevärlden förut? Kanske berört den sporadiskt i samband med annat jag skrivit om.

Men andevärlden finns, den är här och nu och runtomkring oss. En del av oss ser det, andra hör den, andra förnimmer den som dofter och känslor men den finns, det gör den.

I helgen har jag haft en karl som arbetar bl a som medium boende här. Inbjuden av Hsf skulle han hålla storseans med ljuständning men också privata seanser/sittningar och det har då försiggått här hemma.

Jag var lite fundersam innan, trött som jag är kändes det lite motigt att ha folk härhemma hela helgen men har man lovat så har man. Men som tur var, var detta en väldigt trevlig, varm och ödmjuk människa och vi har haft många intressanta samtal, ja, till och med min sambo har varit med och funderat. Han är inte skeptisk men lite fundersam, väldigt öppen men ändå tvekande....

Spännande historier från andra sidan, besök av både mina och sambons släktingar och andra som gått över, berättelser från seanser, från kurser och egna upplevelser blandades i vårt varma kök.

Jag tog en privat sittning själv och fick höra en hel del om mig själv och livet som det varit, som det är och som det kan bli - ja, jag säger kan bli, för valet är ändå mitt. Förutsättningar finns men vad jag sedan gör med dem, är bara min väg och ingen annans. Ofta vet man redan, men behöver bekräftelse och att ha tillit till det.

Det svåraste som finns, tillit, särskilt till sig själv och sina förmågor - och till att allt är som det ska!

Inte röda linser utan ögonlinser....

Eftersom jag behöver nya glasögon fick jag för mig att vid undersökningen undersöka om jag eventuellt skulle kunna ha linser. Jodå, tyckte optikern/försäljaren - man får prova utan kostnad i en månad och se om det fungerar.

Javisst, sa jag....Fick komma till optikern på lins-i-sättnings-information och när jag väl fått i linserna i båda ögonen (jösses, vilket pillergöra) såg jag inget på håll. Nya linser beställdes och de kom i torsdags. Provade ha dem några timmar då, inte såg jag mycket men jag såg lite. Styrkt av försäkringar om att det bara är att kämpa på och låta ögonen vänja sig tänkte jag att, vafan, jag fortsätter väl prova då.

I dag, lördag, satte jag i linserna, det gick ganska bra och jag tyckte jag såg lite bättre än sist så, visst, okej....

Städade, plockade, grejade nå´n timme eller så......Så skulle jag torka av handfatet och där ligger en liten, ledsen, ensam och skrynklig lins på kanten. Jag har alltså inte fått i båda linserna, höger öga var helt linsfritt! Inte konstigt att jag inte såg något, och inte konstigt att jag inte märker om jag tappar linsen eftersom JAG INTE SER NÅGOT!

Känns som ett Moment 22 det här....

Försöker nu blöta upp linsen i linsvätskan och hoppas den inte tagit skada, vilket den mycket väl kan ha gjort.

Funderar på om jag verkligen ska ha linser?

När jag ändå är igång och funderar....

Var och klippte mig förra veckan, rätt kort och lite annorlunda än jag brukar ha det. Jag var klar och tydlig till frisörskan att jag inte vill hålla på och greja mycket med håret, gillar inte heller att ha en massa mojs i det....vill helst bara blåsa och ev spraya lite....

Jodå, det var okej enligt henne och sen höll hon på i 20 minuter att föna och greja och spraya och ha sig. Nog var jag jättesnygg i håret - den dagen.

Men inte fasen får jag till det själv...inte på mitt sätt i alla fall. Men, och nu kommer vi till det konstiga i det hela. Det känns som om jag inte kan gå in och klaga, för hon ÄR ju duktig och höll på länge och väl. Skratta inte nu, men det känns som om det är mitt fel att jag inte får till den fantastiska frisyr som hon jobbat så med, det är alltså mig det är fel på, inte på henne som inte gjorde som jag sa....

Visst är man lite (och inte så lite heller) knäpp ibland!