Har senaste veckorna tittat på lägenheter med min dotter. Detta har varit en intressant erfarenhet eftersom hon mest tittat på andrahands samt privata uthyrare. Det blir intressant eftersom de är mer säljande och förekommande än de kommunala bostadsbolagen.

Vi tittade på ett par fina i Sundsvall, fina men lite för dyra. Utvidgade området till att innefatta även Härnösand och fick nys på en etta med egen ingång. En vacker eftermiddag åkte vi dit och blev visade ner på baksidan av ett litet hyreshus.

Hyresvärden/ägaren/säljaren pratade väl för varan som skulle vara ovanligt välplanerad på sina 29 m2....

Här är hallen, började han med. Det innebar att jag och dottern fick rum på samma dörrmatta. Till vänster fanns en spaljé med krokar att hänga två jackor på - en sommar, en vinter. 

Köket har vi där - vi vred våra huvuden något åt höger och såg två kokplattor och en liten kyl. Rakt fram stod köksbordet där man kunde ställa sin handväska utan att lämna dörrmattan om man så ville.

Bakom spaljén dolde sig (nejdå, inte alls) en nersutten soffa och strax till höger (nej, vänster förstås, till höger var köket) om köksbordet en obäddad säng. 

Det var det....mja, tänkte jag, nejnej, tänkte dottern.

Nästa dag var det dags att titta på en liten tvåa, den var också liten men kunde byggas om till en trea tack vare ett extra rum på andra sidan trappavsatsen. Den trevlige fastighetsägaren gjorde sitt bästa (inte samma kille som dagen innan, dock)..... Nejtack, jag behöver ingen trea, säger dottern och får då lägenheten som den är. Påpekar att hon nog inte har råd, varpå han sänker hyran! 

Men säg den lycka som varar beständigt? Någon timme senare har en annan presumtiv hyresgäst hört av sig och den personen vill ha en trea. Dåså - men den förbindlige hyresvärden vill då visa en liten etta, vilket är okej för oss. Den var liten, med loftsäng och dusch i källaren kan man nog kanske vända sig runt i den om man inte viftar för mycket med armarna. 

Mja, dottern med sin stora schäfer drar än en gång åt sig öronen, sina egna och hundens.

Då - dyker en andrahandsmöjlighet upp i Sundsvall igen - en grabb som hals över huvud kastat sig iväg till Stockholm där han fått jobb och desperat vill hyra ut sin lägenhet på studs! En god vän till honom ska visa oss den och går allt bra kan dottern få nyckeln samma kväll.

Där sitter vi och väntar, fascinerat tittar vi på ett av Sundsvalls häftigaste hus, en gammal träkåk med snickarglädje och punschverandor. Kan det vara möjligt att få bo där? Det skulle jag också vilja - högst upp!

Så kommer den gode vännen, min intuitiva dotter spanar in honom på långt håll, det är han som kommer gående där, säger hon - och hon har banne mig rätt!

Kommer gående, med lurar för öronen, en cigarett i ena handen och en ölburk i andra handen....tror jag då, det visade sig vara energidryck men sånt vet inte folk i min ålder. 

Jodå, lägenheten (lyan, typ) faller min dotter på läppen och nyckeln tar hon emot med lycklig min. Flyttar på fredag, så kan det gå. Den är banne mig inte stor, men det är kakelugn och högt i tak. Liiiitet kök men fräsch toa/dusch....

Och huset! Vilket hus.....! Det bara måste spöka där! Men det fixar jag om det behövs....

Tänk vad man kan leva länge på en komplimang....

Jag har aldrig känt mig särskilt vacker - normalsnygg kanske, sneda tänder och lite allvarliga drag. Vissa dagar si, andra dagar så.....och aldrig att jag har blivit bra på bild! Sedan skolfotografen i sexan bad mig att inte skratta på bilden har all fotografering varit en plåga. 

Men med åldern bryr man sig mindre och mindre.....eller så har man vant sig. Just nu blir jag mer och mer lik min mor, vilket är fördelaktigt för hon var väldigt vacker som ung och ser fortfarande bra ut vid 84 års ålder. Frågan är då om jag ser ut som 84 eller om det är hon som ser ut som 55? Förresten, svara inte på det.....

Min dotter är lik mig, säger folk och hon är väldigt söt! Så, hmmm....

För några veckor sedan var jag till en god vän som också råkar vara proffsfotograf med egen ateljé. I avspänt läge vid en vacker sjö tog hon flera bilder av mig - och se där fanns en annan kvinna! Känns helt okej att vara 55 och se så pass ut....

Häromdagen träffade jag en vän jag inte träffat på ett par månader, alltså inte tillräckligt länge för att jag skulle ha genomgått någon genomgripande förändring, vare sig botox eller lyftningar.....och hon utbrister, ja, verkligen utbrister - "Men gud, vad snygg du är! Vad har du gjort?" Ungefär som att jag inte varit snygg alls tidigare och måste nog ha gjort något...men kontentan var att hon tyckte jag var snygg nu...!

Och det lever jag på ett tag....är tillbaka på min egen blonda hårfärg, har väl fått lite färg i sommar och håret har vuxit ut lite, lite lugnare, kanske lite gladare....Igår var vi på 50-årsfest och jag sa till min sambo att det inte spelade nån roll vad han hade på sig för jag var så jävla snygg att ingen skulle titta på honom i alla fall!

Det ni! Skulle jag aldrig ha sagt för 20 eller 30 år sedan - då såg man bara felen...

Ni som inte känner mig men läser ändå - ta det här med en nypa salt, nu, tack! Det är bara roligt att kunna uppskatta sig själv litegrann....

Fniss.......
 

Äntligen har jag bevisat det jag länge trott och vetat! 

Jag är den perfekta mamman!

Det slutliga beviset kom nu i veckan då jag besökte min lilla stora dotter i Göteborg - denna stora lilla dotter som är 23, som bott hemifrån i flera år, som klarat och klarar sig själv hur bra som helst....

Då kommer mamma, och lägger sig i och tjatar och är allmänt jobbig - precis som en mamma ska vara! 

Kommenterar städningen, maten, hundhåret, sängen, gardinerna, datortangentbordet, toaletten, vinet.....på gott och ont! Jag klagar minsann inte på allt!

Ja, huvva, gumman, du gjorde det bra! Jag vet inte om jag stått ut med min mamma en vecka i den åldern - och ändå är hon inte värre än jag. (Jag vet att du läser det här, mamma....;-))

Mammor är mammor hur gamla de än blir, eller hur gamla barnen än blir. Och även om barnen klarar sig själva kan man inte låta bli att undra, fundera och fråga och vara där och peta lite med en trasa........

Så är det och så förblir det - och ärligt talat - vem vill ha en mamma som inte bryr sig?

Prometheus i Göteborg - undrar hur hans mamma såg ut?

Älgört 

naturlig salicylsyra och därmed smärtstillande. Har skrivit om den förut, i juli 2009.

Nu står en stor stöpa och gonar till sig.....

Gör som så:

Gå ut i sommaren och klipp 50 klasar älgörtsblommor, passa på att dra in doften av björnklister i näsan, slå efter närgångna flugor och känn solvärmen på ryggen.

Åter hemma på gården plockar man 15 svartvinbärsblad, tar ett extra blad och smular sönder i handen och kör ner näsan i smulorna.....draaaaa in.....bättre snort kan inte tänkas.

I stora grytan varvar man så älgörtsblommorna, 2 kg socker, 1 påse citronsyra och svartvinbärsbladen med 5 fräscha citroner skurna i skivor.

Koka så upp 3 liter vatten, vattenkokare är ett bra och energisnålt alternativ. Slå vattnet i grytan och rör om.

Känn doften sprida sig i köket, rummet, hela huset......

Nu ska grytan stå där den står i 2 dagar, rör om ibland och glöm inte snusa in doften. Bär sedan ut den i jordkällaren eller annat svalt utrymme där den får stå i ytterligare 3-4 dagar. Glöm inte röra om och snusa.....

Sedan silar man drickan och häller upp på flaska.

Tips från coachen: Gör dubbel sats av allt utom vattnet, då får du en mer koncentrerad dricka. Frys sedan in den i halvliters plastbyttor. Inget konserveringsmedel behövs och du kan ta fram så mycket du vill ha och behöver. Lite räcker - mycket går åt!

Utmärkt måltidsdricka, god med citronvodka som drink (varning; den blir rätt stark!) och man kan koka te eller göra mjöd av den. Det sista har jag aldrig gjort så det återstår att prova. Tänk att det finns nåt kvar att göra för en gammal käring som jag!

Lycka till! Glöm inte sommaren.....

Coop i Härnösand bygger om och har så gjort sen strax efter jul. I samband med detta har de lagt om golvet och köpt in nya diskar och skåp och hylllor och kylar och frysar och all annan inredning. Golvläggningen har de tagit avdelning för avdelning så att säga och det har inneburit att stora delar av varuhuset har varit avstängda och varorna flyttade hit och dit.

Och, naturligtvis, naturligtvis - har de flyttat om alla avdelningar i säljbefrämjande syfte. Lite underliga val i en del fall och skyltningen har inte hängt med men....

Och jag lovar, varje gång jag varit där dessa första månader på året har någonting varit ändrat. Från början kände jag en viss irritation, det erkänner jag men vid det här laget har jag vant mig och går sakta omkring bland hyllorna och scannar med blicken efter det jag ska ha. Att skriva en lista hemma och sen följa den är omöjligt nu. Jag skriver visserligen listan hemma men väl på Coop följer jag hyllorna och försöker samtidigt se om det finns på min lista. Det är inte det idealiska men med gott om tid och tålamod kommer man dit man ska - till kassan för vidare befordran hemåt. 

Nej, jag har inte skaffat självscanning - tycker det verkar krångligare att väga frukt och ha sig och sen stå i kö i alla fall..... ;-) som det oftast är på Coop i Härnösand!

Javisst är det fint och fräscht nu när det näääästan är näääästan klart - men man hittar ju ingenting!

Till att börja med hittar man inte ingången! Den flyttas varje vecka nämligen, dvs själva ingången är densamma men vägen dit kan variera, minsann. Idag var den längst till höger bara för att det regnade. Tror banne mig de räknat ut detta. 

Väl inne skjuter man lätt förvirrad sin vagn fram längs hyllorna (med ett öga i listan) och möter andra lätt förvirrade kunder. Vid tredje mötet ungefär ler vi snett mot varandra, vid femte och sjätte mötet är leendet uppgivet och mig skulle det inte förvåna om det uppstår både romanser och skilsmässor där i gångarna.

I midsommartid var det faktiskt en man som tappade humöret vid mjölkkylen, hans hustru tittade generat ner i golvet. Men vi andra finner oss i vårt öde som de lydiga svenskar vi är och fortsätter vår irrfärd.

Idag hittade jag inte lättmjölk och lättfil - nej, jag hittade inte fast jag tittade igenom hela mjölkkylen och dessutom höll på att missa en bekant som hejade på mig. Gav upp och fortsatte leta saft, som jag till slut hittade. Man tycker att saft kan stå antingen med juicer och sånt, eller med sylt....eller med andra drycker såsom öl och läsk. Nej, på en egen liten gavel ovanför saltgurkeburkar - där hittade jag saft. Antagligen står den där i väntan på sin egen lilla avdelning men vart de ska klämma in det, det ska bli intressant att se. 

Intressant är också att frysdiskarna ligger sist på rundan, jag kan förstå kopplingen till fryskedjan och närheten till kassan, men när man passerat skor och hygien och blommor har man glömt varje tanke på fryst och ser kassorna som porten till friheten.

Däremot hittar man en hel del som inte står på listan och som man kanske inte skulle ha behövt....men nu finns det här hemma i alla fall.

Fördelen är att tempot är lågt där numera - man kan inte stressa sig igenom Coop i Härnta! Lite full i skratt blir man också åt den allmänna förvirringen - kanske att det rentav är lite kul att handla där numera?

Och - mitt i alla välfärdsproblem - vi kan fara och handla, vi har färska varor och Livsmedelsverket och Storebror som ser till att vi har, mestadels, bra mat för dagen. Det finns alltför många länder där de inte ens har färskt vatten och vi använder det för att spola toaletten med!

Jo, och som slutkläm - jordgubbarna! Som såldes i entrén idag på grund av vädret av en liten söt pojke, sommarjobbande ungdom förstås. Vi i den långa kön kunde inte förstå varför det tog sån tid men ju närmare vi kom såg vi att han plockade och rensade varje låda. Förklaringen var att hans arbetskamrater dagen före inte sålt slut på allt och under natten och fukten hade möglet börjat sprida sig. Denna stackars pojke stod och plockade ur varje dålig jordgubbe i varje låda - för han ville inte sälja dem som de var. 

Då stod vi lydigt och vänligt och väntade.....de flesta av oss i alla fall. Nån lön för mödan skulle den stackars grabben ha.

Så är livet på Coop i Härnta!

Det ska jag bara säga - att så fort marken är torr härute, så är det jag som tar med mig ut, allt vad huset förmår, av liggunderlag, skinn, kuddar och filtar och bosätter mig under lönnen tills den första frosten driver mig inomhus någon gång i oktober!

Förra veckan var jag på Österåsens Hälsohem på det som de kallar basvecka, en introduktion inför Hälsokursen som jag ska bevista under tre veckor i april (nåja, 18 dagar för att vara exakt).

Denna vecka var lite speciell och historisk - Paralympics Winter World Cup gick av stapeln i Sollefteås backar och spår och några landslag bodde på Österåsen, USA, Polen och Ryssland. Fascinerande! Halta och lytta, blinda och döva för att använda "ålderdomliga" uttryck om fantastiska människor som verkligen hittat en väg att övervinna sina svårigheter - vilket egentligen är vad det handlar om. Var och en efter sin förmåga......Jag blev väldigt imponerad av en tjej från Polen som bara hade stumpar istf armar - men hon satt vid datorn och klickade hej vilt, hon bar en skål soppa från buffén till bordet - utan att spilla en droppe! Hon var bättre än jag själv på det....Hon krafsade i besticklådan och fick fram de verktyg hon behövde...helt otroligt....

Men veckans höjdpunkt var prinsessbesöket - jo, HKH Kronprinsessan skulle förära Österåsen med ett besök och skulle också intaga sin lunch där. Jag hoppades förstås att hon skulle köa till buffén med mig och tjejen utan armar men tji fick jag. Det dukades fint som attan i "Lilla Matsalen" och hela kåken smyckades med blomsteruppsatser och nya gardiner här och där.

Vi som vistades där fick noggranna instruktioner - ville vi se henne skulle vi infinna oss ett visst klockslag och stå på en viss plats, vi fick inte fotografera när hon gick in, däremot när hon fick blommor, men bara då, och endast då. Efter lunchen skulle hon skriva sin autograf på en ny "kungasten" och ville man se det skulle man vara därute också ett visst klockslag och då skulle hon ställa upp sig för fotografering.  Men det var -18 grader så jag skippade uteföreställningen. 

Däremot infann jag mig i stora hallen på utsatt tid (ja, t o m lite före) , med laddad kamera i högsta hugg. Oavsett vad jag tycker om kungahuset var detta ett tilllfälle i livet - Once in a lifetime!

Så där stod vi allihop (som valt att vara där) och var lite fnittriga och flamsiga....otroligt fånigt - jag som tycker det är så vansinnigt fel att så mycket pengar går till kungafamiljen och att de inte ens behöver redovisa vad de gör för pengarna. Så fel, att Madde kan sticka till New York när det är lite jobbigt - vad fan - jag har det otroligt jobbigt men tar mig endast då och då till Övik. Inget fel på Övik men nån längre resa är det inte. Dåligt med barer och nattklubbar också...däremot väldigt goda vänner! Det kanske inte hon har? Fick hon nåt från Försäkringskassan när hon tog time-out från sitt jobb och sina uppdrag?

Men, nu kom jag från ämnet - vare sig Madde eller Vickan är personligen ansvariga för att det är som det är. Vickan gör sitt jobb i alla fall. Så där stod vi och flamsade....Bilarna körde fram, Audi och Volvo - inte så märkvärdigt, svarta, lite tråkiga men de ska väl vara obemärkta i trafiken.

Så stod hon där i hallen, en liten tjej i vit mössa och halsduk. Efter att ha hängt av sig ytterkläder (och kanske varit och kissat?) kom hon in där vi stod. Någon tog upp en applåd - så utomordentligt fånigt men nog applåderade jag också...hmm... Hon hajade liksom till, och sa "Ojdå...." glatt överraskad över mottagandet. Gick fram till barnen som stod där med blombukett och annat. Lilltjejen med blommorna drabbades nog av någon form av kramp för hon bara stod där och höll i blommorna. Victoria fick fråga "Är de till mig?" och liksom lyfta åt sig blommorna. Ja, jösses, tänk att få träffa en riktig prinsessa och så har hon inte ens krona på sig!

Så äntrade hennes kungliga höghet den kungliga trappan (med porträtt av drottning Sophia och kung Oscar, grundarna av Österåsen, gamla släkten s a s). Därnere stod vi som en skock får och stirrade uppåt. Då stannade hon igen och alla började fotografera - fast vi inte fick!

Jag tar några bilder och så, jag, min idiot - jag vet inte ens var det kom ifrån - ropar "Tack" till henne! "Tack", ropade hon tillbaka, och log - jag har alltså utbytt ord med henne! Fast jag begriper inte varför.....varför ska jag tacka för att hon gör sitt jobb? Jag har väl aldrig fått ett tack på mitt jobb.....

Tänk vad konstigt man kan reagera - är det det som kallas massuggestion?

Denna vinter - ja, och förra vintern - - - och där tog orden slut. Jag trodde i höstas att jag inte skulle överleva en sån vinter till men här sitter jag, i februari och lever än, även om det är knappt. Denna vinter är t o m värre än den förra.

Igår var det klass I-varning utfärdad för kusten här - inte var det sådana varningar förr i världen heller? Då körde man dit man skulle och hem igen, eller gav fasen i det om det såg för illa ut. Plogbilen kom väl inte alltför frekvent men det var trots allt en viss ordning. Man hade också en viss framförhållning - kanske man faktiskt lyssnade på väderleksrapporten? Man hade också en viss förståelse för att det förekommer snöfall under vintermånaderna. SJ, t ex hade inte just några problem på den här tiden, den grå forntiden eller den vita, i det här fallet då.

I alla fall, klass I-varningen uppdaterades senare till klass II-varning men jag var redan ute på vägarna i min lilla röda. 

Vägen ner till Sundsvall var inte helt utan incidenter. I Torsboda-backen började släpet på DHL-tradaren som legat framför mig ett tag, att vobbla fram och tillbaka....I en svag kurva såg jag framför den, en personbil (SUV-typ) som stod tvärs över vägen - enfilig med vajerräcke. Duktig som jag är hade jag ordentligt avstånd och kunde ta ner farten avsevärt innan jag såg att personbilen tagit sig in på sidan och tradaren kunde dra på igen.

Något skärrad fortsatte jag min färd söderut och i Bydalen på väg in mot Sundsvall - där motorvägen ligger som en lång "nästan-raka" in mot stan och man har bra sikt - ser jag i backspegeln en bil komma farande med bredsidan mot mig.....full fart och den kör om mig och jag förstår att h*n måste ha fart för att ta sig ur sladden - men då fortsätter människan i samma fart och sladdar hela vägen in till stan, förbi bilar och mellan filerna bildas ett snyggt slalomspår. Måste ha tyckt det var himla kul att sladda i 120 knyck. Men när man sladdar in i något då är det inte så kul längre....andra bilar, betongfundament...you name it...IDIOT!

Så jag avverkar min eftermiddag i stan och likaså kvällens möte. Snöandet och blåsten tilltar avsevärt och jag börjar undra om jag ska ta mig hem överhuvudtaget. Att det skulle vara plogat på småvägarna som leder hemåt från E4:an är inte att tänka på.

Alltnog, jag ger mig iväg och E4:an är okej, om man håller sig lugn, ligger i 70 km/tim och inte kör om, vilket naturligtvis en del idioter måste göra. Men okej, gör det då.....

När jag närmar mig Antjärn, där jag vanligen svänger av mot hemmet, börjar jag fundera på att köra in till Härnösand för att ta Viksjövägen ut i stället men är inte helt säker på att det är så mycket bättre. Vid Antjärn kommer så en timmerbil utfarande och jag tänker, vad bra - då har han spårat!

Jodå, det hade han - men mittsträngen var rejält hög och spåren djupa. Men nu var jag på väg och det vara bara att ta Gud i hågen, eller fan i båten, hålla i ratten och hålla god fart....Fanns inte en chans att stanna eller vända - bara köra på. Åberopandes universum, mormor och pappa, svärandes och med jävlaranamma påpeka att "jag ska hem, jag ska inte bli kvar här"....lyckades jag ta mig hem. Med mycket tur, tjurighet och körskicklighet!

Genom drivorna som en plogbil, snö slog upp och allt blev vitt, speciellt i skenet av mitt helljus. Visste inte om jag var kvar på vägen, gled iväg flera gånger men höll hårt i ratten och styrde och höll farten. Över öppna vidder där det drivit och packats...uppför backen in i skogen där jag trodde det skulle vara lugnare - men icke. Kurvan vid kyrkan där man tappar all fart....

Väl hemma vågade jag inte köra in på gården, då hade jag blivit stående på tvären över vägen. Jag körde in på sidan så långt jag kom innan en driva stoppade mig och min lilla bil. Sambon kom ut i hallen och trodde inte sina ögon - han sa till och med att det var bra gjort - där ser man! Men vad skulle jag annars ha gjort? Hotell? Ja, det hade iofs varit skönt om det inte varit så dyrt....

Nu står min lilla röda vackert i en snödriva och har sällskap av sonens fina BMW. I morgon blir det garaget för att tina upp för jag kan tänka mig att det är fullt med packad snö i motorrum och underrede.

Idag har solen lyst och en klarblå himmel välvt sig över oss. En kall vind har dragit från väster men ovädret är bokstavligen bortblåst. Tänk vad fort det kan växla!

Nu blir det kallare igen....vintern fortsätter....