Kärlek räcker inte alltid. Sunt förnuft räcker inte. Respekt och hänsyn räcker inte heller.

Inte när ens eget barn mår dåligt. Självdestruktivitet tar sig många uttryck och ingen, ingen som inte själv varit med om det kan förstå. Inte ens den minsta lilla del. Tycka synd, känna med - komma med goda råd och tips...men aldrig, aldrig förstå.

Att sitta och höra hur dottern tar sig några mackor i köket och veta vad som kommer att hända. Att ångesten slår till, rusningen in på toa och fingrarna i halsen. Sitta och känna sig maktlös och förtvivlad. Fråga - kunde du inte pratat med mig? Kunde du inte nöjt dig med en macka? 

Att få sms - "jag har skurit mig, det måste nog sys..." - "jag klarade det inte, jag har skurit mig"....8 stygn, 15 stygn...

Ett livshotande tillstånd. Min dotter, min bebis, min älskade lilla prinsessa som dansade på gräsmattan till Spice Girls, som älskade hästar och skulle bli artischt när hon blev stor.

Ingen, ingen kan ens i närheten förstå hur det känns....ingen!

Varför räcker inte min kärlek? Varför kan inte jag hjälpa, skydda henne? Räckvidden tycks ha en gräns men aldrig kärleken.

Jag har väntat på er! Jag förstod nog att ni skulle hitta hit. Googlat, eller hur? Ja, ni måste väl kolla upp mig nu när jag sökt sjukpenning igen…igen förresten? Jag har väl inte varit friskförklarad heller, de här åren jag gått på rehabilitering och aktivitetsstöd.

Men det är väl bäst ni läser min blogg så jag inte skriver om en massa extraförtjänster och snickerier på huset eller annat s k arbete – avlönat eller inte.

Fritidsintressen har jag – teater och berättande – och det ger min själ glädje och energi och hjälper mig orka med den dåliga ekonomi och det självförakt de senaste 20 åren av utbrändhet vållat mig. Rör inte den delen av mitt liv! Jag kan själv avgöra hur mycket tid och kraft jag lägger på det och märker jag att det blir för mycket säger jag ifrån – ja, för jag känner själv! Och det är inte frågan om många timmar inte…inte ens om jag slår ut det på ett helt år.

Tänk att jag nu fått mitt drömjobb – ja, visserligen bara i 4 månader men med lite tur och lite hjälp från ovan kan det få fortsätta. Då vill jag inte äventyra den lilla arbetsförmåga jag har. Jag vill göra ett bra jobb och motsvara det förtroende mina arbetskamrater visar mig nu.

Tänk att jag får uppskattning, och beröm numera….och medkänsla och förståelse för min kropp och min värk men också förtroendet att jag kan göra ett bra jobb trots min nedsatta arbetsförmåga.

Förstör inte det, kära Försäkringskassa, utan låt mig utvecklas sakta i lagom takt nu. Jag kan mycket väl försöka arbetspröva mig vidare men ha inte för bråttom nu.

Tro mig, jag försöker verkligen, allt jag kan…..

När jag var ung var jag väldigt smal, nästan mager och ville aldrig visa min kropp. Gick i säckiga T-shirts och var allmänt okvinnlig. På 70-talet skulle man inte ha kjol alls och jag firade min student i vita jeans. Jag aldrig blev brun och hade väldigt smala ben. Numera bryr det mig inte alls. Jag kan bli lite mörkbeige soliga somrar om jag inte jobbar hela tiden - vilket man måste göra om man är sjukskriven och går på rehabilitering eller aktivitetsstöd - ingen semester då inte. Försäkringskassan tror väl att man är ledig när man är sjuk och kan hitta på roliga saker - resa t ex, med den fantastiska ersättningen man har. 

Där spårade jag ur, ja.... 

I alla fall.....nu har jag fetmat till mig, orörlig av all värk och småätande (sover man inte får man skaffa energi på andra sätt - vilka visar sig vara helt fel sätt).

Tänker ibland att varför klädde jag mig inte mer figurnära när jag var ung och visade upp den kropp jag hade? När jag var tränad och "fit" som man ska vara. Troligen för att yta aldrig intresserat mig, varken smink eller kläder.

Numera bryr jag mig inte alls om hur jag ser ut! Många år i Friluftsfrämjandet och allehanda kurser och delande av rum, flera år i Berättarteatern med alla ombyten. Där går vi ogenerat i underkläder och pratar om allt. Nu också i "Spelet om Stenstan" där vi alla genast gick med på att det var okej att dela omklädningsrum och låta barnen ha ett eget. Jag är gammal och fet, med fettknölar och celluliter och går ogenerat omkring och byter kläder hursomhelst. Jag har fött två barn men det kan jag inte skylla på för jag var jättesmal ända till strax efter 40 då skilsmässa och andra bekymmer ställde till det för mig. 

Stressfetma...klart det inte är bra att vara för tjock men med en egen dotter och en bonusdotter som båda har ätstörningar inser man att det finns annat att bekymra sig om. 

Grejen är väl att vara nöjd med sig själv och det kan jag verkligen inte påstå att jag är....men jag har en annan inställning nuförtiden. Det är väl där det sitter. 

Skitsamma, vi är i våra kroppar detta liv och får en ny kropp till nästa. Kroppen är templet och vi ska sköta om den men omständigheter gör att man inte alltid når ända fram i sina ambitioner. Tyvärr finns det amerikanska, kommersiella strömningar i Sverige, bleka tänder, bleka håret, bleka anus (vilket jävla vansinne!), spraya eller smörja på solbränna, botoxa rynkor och linjer.

Framtida forskare kommer att gräva upp intakta kroppar med stora tuttar och inga rynkor...hur kul är det? Rynkor och linjer, hängtuttar och hängrumpor, celluliter och hallux valgusar visar att vi har gått och sprungit, vi har älskat och gråtit, skrattat och sjungit och vi har levt - skrattrynkor ska man väl i allsindar inte botoxa bort!

Kroppen är en karta över det liv du levt. Har du levt konstgjort och artificiellt eller har du levt ett äkta liv?

Funderade lite på det där med positivt tänkande och optimism och sån´t...

För mig är positivt tänkande ett sätt att bara köra på, och stänga ute alla varningssignaler - nu ska vi tänka positivt, vad som än händer. Funkar inte för mig i alla fall!

Optimism är något annat - där är man medveten om vad som kan gå fel men har tanken att det ska nog gå bra! Vi fixar det! Det känns bättre....mer naturligt!

Hopp - ja, där hoppas man ju att allt ska gå bra, trots allt man vet. Svårt att hålla fast vid, men...

Tro, tillit - ja, det kommer att gå bra! Mirakel och underverk inträffar faktiskt. Ännu svårare att lita på men viktigt att förstå, det blir som det ska, även om det inte var det du väntade dig. Ofta blir det ännu bättre än du trodde. Man kanske kämpar för fel sak? 

Tålamod - ja, för mig som föddes helt utan är det svårt att förstå - ska man finna sig i allt bara för att det kanske blir bättre i slutändan? Citerar Hamlet "månn ädlare att lida och fördraga, ett bittert ödes styng av pilar - eller att ta till vapen mot ett hav av kval?" Alltså, ska man stå ut eller ska man kämpa.....

Jag får höra att jag är en positiv människa - så känns det inte. Men kanske i grunden? Annars hade jag väl inte orkat kämpa så länge som jag faktiskt gjort. Eller? 

Silence i Osho-leken motsvaras av Stjärnan i tarot-leken och står för mirakler, tro och styrka......  

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken - men störst av dem är kärleken.

Det är dyrt att vara fattig. Den fattige kan aldrig storhandla, den fattige får gå på macken och köpa minsta förpackningen av smör och bröd. Den fattige har ingen sked när det regnar manna, den fattige har inga åror när det regnar överhuvudtaget.

Det snackas om barnfattigdom nu. Det förvånar mig inte. Effekterna av de sorgerliga borgerligas polititk visar sig nu. Utfösäkring och arbetslöshet och indragna bidrag bidrar till att barn inte kan åka med på utflykter, barn kan inte köpa glasögon, barn kan inte ha matsäck med, barn kan inte bidra till klasskassan. 

Jag kan berätta om hur det är att vara utan pengar. Fattig har jag aldrig varit, jag har alltid haft nån form av inkomst, jag har inte behövt sociala ännu.....men.....

Föreställ er känslan när barnbidraget ramlar in och man kan köpa färskt bröd, grönsaker och frukt! Att frossa i en mjuk macka med ost! Att få äta en apelsin efterpå.....Det är lyx förstår ni, inte Thailandsresor och skidsemestrar. 

Been there, done that.....snålat och vänt på varje slant. Handlat på bensinkortet i slutet av månaden....och allt blir bara dyrare då. Små förpackningar, inget urval och ränta på det. Lyxfälla? Vadå för lyx?

Jag är glad att mina barn är vuxna nu och klarar sig själva. Jag är glad att jag har en sambo och att vi kan dela på eländet - har inte han så har jag och tvärtom.

Men tro mig, jag vet hur det känns...jag vet hur det är ....och så ska det inte få vara! Inte för de som sköter sig och inte för barn! 

Det är emot min livsfilosofi att önska någon olycka, jag kan bara hoppas att den gudomliga rättvisan fungerar och att många kommer att bli väldigt förvånade när de kommer över på andra sidan!

Hoppsan - jag hade fel.....men det fattar de väl inte då heller! Instant Karma's gonna get you....gonna knock you off your feet.....

Kanske på väg mot nåt bättre?  

HC Andersen

"Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn.

Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.

Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.

Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.

"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".

Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!"  
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen."

Nu har jag gått och tänkt igen - gubevars. Den här gången på arbetsförmåga och egen personlig kapacitet.

Jag har en god vän som har butik och hon har praktikanter och lönebidragare med olika kroppsliga funktionsnedsättningar. Det var hon som startade resonemanget och hon sa ungefär så här: En anställd har reumatisk värk, arbetar snabbt och effektivt och vill sen gärna lägga sig och vila kroppen nån timme. En annan anställd arbetar sakta och långsamt och metodiskt. För den personen ser det konstigt ut att den andra kan lägga sig och vila mitt på dagen! Såklart....men båda gör sitt arbete fast på olika vis, och båda har kanske ungefär samma kapacitet. Båda fullgör sina uppgifter.

Jag skulle vilja göra som soffliggaren - jag är snabb när jag arbetar och gör gärna undan det jag kan för att få ta det lugnt en stund. När jag jobbade som personlig assistent fick jag lära mig "the hard way" att det inte var en bra metod - när jag var klar och hade tänkt sätta mig kom min arbetsgivare genast med nya uppgifter - "men vad bra att du är klar, då hinner vi med det och det och det också"....med påföljd att jag fick jobba dubbelt så mycket. Jag lärde mig förstås att jobba i lugnare takt där för att alls orka med.

Men blir inte det fel? Ska jag maska mig igenom dagen för att inte behöva arbeta så hårt? Och den som verkligen behöver tid på sig, den får ingen extra tid att vila eller ta det lugnt en stund.

Nu är jag nödd och tvungen att ta det lugnt pga min kropp men min handledare som är runt 75 årsåldern - hon är mycket piggare än jag och kan nog driva på rätt hårt. Så där får jag säga ifrån - snälla du, jag kan inte hålla ditt tempo! Jösses, hon kunde vara min mamma! Pigga tanter finns det....volontärarbetare dessutom. Den äldsta hos oss är 93 och smidig som en flicka. 

Jaja....jag gör det jag kan, i den takt jag kan och det som blir gjort blir gjort och är det viktigt är det väl inte värre än att jag får jobba över en liten stund......Nu väntar jag på besked om anställning.