Läser att bukfetma hos kvinnor till stor del beror på sömnstörningar. Även stress påverkar omfånget hos oss riktiga kvinnor.

Ha! - säger jag....HA!!

För den som inte sovit ordentligt på snart 20 år kommer forskningen som en skänk från ovan. Äntligen - för jag har inte kunnat begripa hur jag kunnat lägga på mig denna enorma bulle framtill eftersom jag faktiskt äter bättre än jag gjort förr.

Nu när jag är hemma och sjukskriven ett tag har jag faktiskt börjat sova bättre och sambon klagar på att jag snarkar mer. Jamen, vad bra! Om jag snarkar betyder det att jag sover och om jag sover blir jag smalare....sover jag så slappnar jag av och stressar sålunda mindre. Sover tillochmed på dagen numera!

Måste ju kunna bli hur smal som helst!

Titta noga för den här kroppen är snart ett minne blott....

Det rullar på kan man säga....en trög vår börjar sakta synas och märkas i markerna, vitsipporna plirar skräckslaget mot ljuset, isen har släppt sitt grepp om sjön som i morse låg spegelblank men nu krusas av en västlig bris.

Jag mår....jag mår, det gör jag. Blev förkyld mitt i allt, jag som aldrig är sjuk på det sättet - alla möjliga krämpor men 20 år i barnomsorgen har gjort mig immun mot förkylning och magsjuka. Nåja, det är 4 år sedan jag slutade så immunförsvaret börjar väl tappa greppet.

Eller så är det det faktum att jag slappnat av i min sjukskrivning och kroppen reagerar. Många blir ju förkylda på semestern och andra ledigheter, varför skulle jag vara annorlunda? Märkligt att jag nu varit hemma i två veckor och först nu börjar kunna sova hyfsat, fler timmar i sträck än tidigare i alla fall.

Visar på att det behövdes en viloperiod....

Solen skiner, alla lamm har kommit till världen och det är snart dags att släppa ut dem på grönbete, så grönt som det nu är.

Kanske man kan börja våga tro på ett liv igen? För att citera Jonas Gardell...(fast jag tror jag skrivit detta förr, men det får ni leva med)

"Om du i slutet av tunneln ser ett ljus -

är det blott en pyroman som tänt på ditt hus"

I morse när jag höll på att vakna kom följande ord farande genom huvudet på mig:

"Det möjliga är nog det bästa"

I mitt fall är orden uppgiven och ge upp aktuella. Har kastat in handduken och gått med på en längre sjukskrivning. Jag har gett upp kampen mot det omöjliga i att bara köra på och gå på tabletter. Jag kan också känna mig lite uppgiven - att detta ska behöva hända en gång till, att jag inte begripit tidigare?

Så blev det möjligt att faktiskt vara hemma ett tag, men hur länge är det möjligt?

När jag väl gett upp och är uppgiven kommer tröttheten, den trötthet jag lagt all min kraft på att bekämpa. Räkningen kommer nu och det blir dyrt, ungefär som elräkningen kommer efter vintern.

Det kommer att ta minst två veckor att vila ikapp mig, sen några veckor till att kunna börja röra sig igen...sen ett par veckor att fundera ut hur man ska gå vidare - det blir nog längre än jag egentligen vill. För man vill ju vara frisk och stark och pigg och glad.....

Så här stod det på Facebook idag: 

Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har prövat att vara stark allt för länge.

Det är sant. Jag är inte deprimerad nu, men jag har varit det tidigare. Däremot har jag provat att vara stark alltför länge.

Men "det möjliga är det bästa" och nu är det möjligt att vila och det är det bästa för mig.

Den här veckan börjar inte bra, sa han som skulle hängas på en måndag.

Nej, den här veckan har inte varit bra men jag har inte hängt mig än. Fast det är i och för sig bara torsdag - jag hinner nog.

Måndag: Samtal med chefen om att schemat gör mig för trött och skulle behöva ändra för att minska belastningen. Svar: Javisst får du ändra schemat, men högst maj ut, och på villkor att du blir frisk.

Tisdag: Väntar på samtal från läkaren på vårdcentralen. Han skulle ringa mellan 8 och 9 men har ännu icke hörts av (idag, torsdag). Har ringt igen, samt mailat - inget svar.

Onsdag: Hyfsad dag ändå, besök hos min underbare akupunktör. Han tycker jag är som en hund med svansen mellan benen, vifta på svansen istället!

Torsdag: Uppe klockan 6 för att hjälpa till att hålla i hunden som får sprutor morgon och kväll. Hamnar i klinch med min sambo som inte tycker jag har så mycket att tänka på. Underförstått: som han, då.

Men det är ju så, jag ligger på toppen av min förmåga och det gör han också. Men min förmåga är 50% av andras förmåga så jag behöver inte ha så mycket att göra, eller att tänka på, för att nå min yttersta gräns.

Det borde både chefer och sambos förstå. Tycker jag, tralalala.....

Ibland vill man bara krypa undan och gömma sig....

Det gäller att liksom våga ta steget. Att våga medge, våga erkänna för sig själv att man faktiskt inte klarar allt man vill. Att det man kunde förr numera är allt ifrån totalt omöjligt till lite svårare att genomföra. Framförallt på samma tid som förr.

Läget strax innan erkännandet är fruktansvärt frustrerande - man vill och man kämpar och man försöker och slår huvudet i väggen tills man antingen slår sig blodig eller väggen går sönder. Det finns andra sätt, ett är att ta en annan väg, eller att välja en annan metod att ta sig genom eller över eller förbi väggen.

Jag tar mig över, jag lyfter mig över smärta och frustration och flyger....

Möjligheten finns ju......

Till min moders heder ska sägas att hon ringde faktiskt på eftermiddagen och bad om ursäkt, hon hade förstått att hon gått för långt, vilket är bra, men det är inte första gången.

Jag har en inflammation i svanskotan och min sjukgymnast hittar ingen läkare som vill ge en kortisoninjektion just där. Det är nämligen det som återstår enligt den traditionella sjukvården. Det är tydligen ett rätt ovanligt tillstånd och varken Voltaren eller "manipulation" har hjälpt.

Mitt hopp står nu till min gode vän och TCM-läkare som jag ska träffa på onsdag. Annars vet jag inte vad jag gör snart.....Alternativa behandlingar såsom osteopati, kranio-sakral mm finns ju - men kostar skjortan som jag inte har....

Nu är det inte roligt.....

Idag har jag ingen bra dag, smärtledes....städade på jobbet igår och får sota för det idag.

Min svanskota är alldeles...ur led? förstörd? knäckt? Nej, det vet jag ju inte utan röntgen eller nå´t liknande, men inte fasen är den bra....värken sprider sig ut i hela ländryggen och rumpan.

Men jag kom att tänka på sympati och empati....pratade med en mig närstående, äldre kvinnlig släkting nyss, och hon frågar hur jag mår, jag svarar och får alltid ett svar som tyder på "alla har ont, alla är trötta, alla har sitt - tro inte att du är den enda!"

En mig lika närstående manlig sambo, har en förmåga att säga "Äsch" om man säger något....

Okej, smärta är självupplevd, ingen vet hur det känns för någon annan. Men vad skulle kunna hända om man sa: "Vad jobbigt för dig, vad tråkigt" eller liknande, skulle man själv förringas på något vis? Lyssna en kort stund!

Jag får inte mindre ont bara för att någon annan har mer ont! Jag kan fortfarande känna för andra....Jag behöver inte höra "stackars dig", behöver inte ynkas eller ömkas, bara en kort stund bli tagen på allvar!

Herrrejösses, hur svårt kan det vara?

När barnen var små och kom springande och grät för att de gjort illa sig, blåste man eller la på ett plåster hur lite det än behövdes, för det var precis det som behövdes - en bekräftelse på att "ja, du har gjort dig illa, ja, du har ont...."

Mer behövs inte! Blås, mamma, blås!

Healing heter det här kortet, från Osho Zen Tarot

I Gamla Testamentet i Bibeln talas om syndabocken, en bock som fick ta på sig människans alla synder. Man knöt röda band i hornen eller så fick varje människa som ville ha syndernas förlåtelse svärta ner sin hand och sedan lägga den på en vit get. Getabocken drevs sedan ut i skogen eller offrades.Då blev synderna förlåtna....behändigt, eller hur?

Visst hör vi ofta talas om syndabockar, någon som antingen tar på sig skulden, eller som utsätts för anklagelser att ha orsakat allt elände. Judarna i Tyskland var syndabockar, häxorna som brändes på bål...det finns många exempel där man gärna vill skylla på andra istället för att ta eget ansvar.

För många år sedan, i samband med min första vägg, var det omorganisation på min arbetsplats. Fritidspedagogerna var säkra, förskollärarna mindre säkra i den nya organisationen. Eftersom jag är fritidspedagog var jag rätt lugn, till en början vill säga. Jag var redan då drabbad av migrän och då har man ganska mycket korttidsfrånvaro, man är borta en dag och dyker upp nästa dag och ser hur pigg ut som helst, vilket naturligtvis sticker i ögonen på folk. "Ont i huvudet, det har jag också men jag tar Alvedon och går ändå, jag."

Ajaj, alla dessa människor som ska uttala sig om det de inte har en aning om....

Dessutom hade jag småbarn som nyss börjat på dagis med allt vad det medför. Klart det störde mina arbetskamrater att jag kunde vara borta så pass mycket och ändå ha jobbet säkrat.

Först märkte jag inget, ofta är det syndabocken själv som upptäcker sist av alla att något är verkligt fel.....ungefär när man är på väg att offras. Då är det så dags. Jag blev utskälld, i telefon, på jobbet, i skogen med alla barn runtomkring. Jag var värdelös, fritidspedagoger var värdelösa....

Jag kom till företagshälsovården och det första jag fick veta och det som präntades in i mig var "Det är inte ditt fel, det är inte ditt fel, det är inte ditt fel". Senare lärde jag mig mer om grupprocesser och att det var hotet om omorganisation och ev omplaceringar som satte hela arbetsgruppen i gungning och de gav sig på mig. Läs gärna "De elva sammansvurna" av Marianne Fredriksson m fl - där är hela processen beskriven.

Det här är en erfarenhet, likaväl som någon annan men det var otroligt tufft när det pågick. En erfarenhet som är bra att ha tycker jag nu, 17 år efteråt. Jag blev sjukskriven i 2 år och fick en bra rehabilitering under den tiden och kunde faktiskt jobba heltid igen som fritidspedagog, dock på en annan skola. Tyvärr höll de varandra om ryggen på det gamla stället och chefen använde "locket-på"-taktiken. Däremot har jag efteråt hört att en av de ettrigaste blev omplacerad pga samarbetssvårigheter och ett hetsigt humör. Tror jag det....inte förvånande.

Nu, idag, hade jag lämnat detta bakom mig, trodde jag....tills jag ser en annan människa på väg in i samma situation. Jag själv har en roll i den här gruppen som nu är i gungning och som är på väg att "mobba ut" en annan människa, har förutfattade meningar och dömer på förhand. Jag har fått signaler med personangrepp, påhopp och idiotiska påståenden om denna människa. Jag har satt ner båda fötterna, dragit gränsen och vägrar ställa upp på detta.

Igår kväll, i samtal med en god vän, trillade slanten ner. Det är mina gamla arbetskamrater igen, allt kommer tillbaka i form av en ny utmaning, men nu har jag en annan roll och nu har jag insikten och kraften och möjligheten att påverka detta åt rätt håll. Och det ska jag göra, ingen ska bli syndabock pga mig, jag tar mitt ansvar och jag önskar, önskar att de andra besinnar sig och gör likadant!