Nu väntar jag på att ljuset ska återvända - vid vintersolståndet, så att höst och mörker är överståndet.

För första gången i hela mitt liv har jag inte längtat efter snö! För 15 år sen, när jag hade skidskola, ville vi ju inget annat än att det skulle snöa så att barnskidskolan kom igång. Jag brukar också tycka att det ska snöa om inte annat för att det ska bli lite ljusare till advent och jul.

Men icke i år - icke så.....inte, nej, NOT!

Märklig känsla, måste jag säga....

I övrigt djupnar finanskrisen - för att hittills haft 75% sjukpenning i 7 dagar per vecka får jag nu 65% aktivitetsstöd, 5 dagar i veckan. Något är katastrofalt fel.....jag som tänkt positivt och optimistiskt, vågat hoppa på nya saker, vågat tro.....men det går bara käpprätt åt skogen i alla fall!

En fördel kan tyckas vara att jag nu får jobba extra....men då ska jag ju orka det också?

För vad än Försäkringskassan säger så har jag inte den arbetsförmågan...sjuk är man ju inte, det handlar om arbetsförmågan, gubevars....

Och ute faller snön.....fast så här ser det inte ut nu, så här såg det ut i februari......men det blir väl....

För ett antal år sedan tog jag ett lån och samtidigt en låneförsäkring.

Senaste årets sjukskrivning och uppsägning har gjort att jag fått sämre ekonomi och därmed ansökt om att försäkringen ska träda i kraft. 

Skickade in skadeanmälan i maj.....inget hände....allt drog ut på tiden, och intyg efter intyg krävdes in. Till sist blev jag förbannad när jag inget hörde - jo, då väntade de på intyg från Försäkringskassan. Fortsatte vänta, inget hände.....mailade.....mailade igen....och igen....

Till sist lät jag min ilska visa sig i mail och fick då till svar att de väntade på ett intyg från en annan arbetsgivare (som jag haft då jag tog lånet). Varför den arbetsgivaren inte hörts av, trots tre påminnelser låter jag vara osagt....Det är också dålig stil!

Men....alltnog - i mitt sista mail skrev jag att jag inte tänkte betala försäkringen eftersom det inte verkade vara någon idé och att jag i min enfald trott att denna skulle vara till hjälp om man blev arbetslös eller sjuk. Finansbolaget motiverade också detta med att jag inte har någon arbetsgivare? 

Hallåååå?

Moment 22 igen....till sist, nu när jag sa ifrån mig försäkringen var de jäkligt snabba med att svara att de avslutar mitt ärende.....från dag till annan....då gick det fort att komma till beslut!

Nej, jag rekommenderar inte låneskydd, eller låneförsäkringar som administreras av Genworth Financial. Min kloka pappa sa alltid om försäkringsbolag att de har som princip att aldrig betala ut nåt. Jag tror honom!

Eftersom jag numera "jobbar" i en second-hand-butik hittar jag böcker som jag nog aldrig hittat annars. Bland de senaste fynden (10:-) finns boken "Stressen i mitt liv" av Lennart Levi, utgiven 2002. Jag fastnade för dessa ord på omslagets insida:

"Om du har fått in en sten i din sko och stenen skaver foten - då behöver du i första hand varken meditation eller motion. Varken nyandlighet eller aromaterapi. Du behöver snöra upp skon - och ta ut stenen!"

Så är det - jag har under alla mina år som utbränd (snart 20 år, snacka om att fatta långsamt!) envist hävdat att man måste komma åt orsaken till det onda. Jag jobbade i Öviks kommun 1989-1999 och vi fick under ett antal studiedagar höra vad bra vi var, och vad mycket vi kunde klara med en alltmer åtstramad budget. Hjärntvätt....

Under dessa år gick jag in i min första vägg och tyckte nog att det var konstigt att vi skulle klara det som egentligen var fel, i besparingarnas tidevarv? Under min andra utbrändhetsvägg fick jag gå en "kurs" i stresshantering - men kände nej, nej, nej - jag ska inte lära mig hantera stress, jag ska eliminera så mycket stress som möjligt. 

Viss stress är positiv, det vet vi alla, men när det är hela tiden och för mycket då går det inte att hantera längre. Därför tycker jag att man ska välja sina strider och sin stress, i görligaste mån.

Jag la ut ovanstående citat på min status på Facebook och fick följande kommentar av en vän:  "Woow! Var det så enkelt!? hmm... men vad gör man om knuten dragit ihop sig till en hård knöl? Jag menar, jag vill ju inte förstöra skosnöret, Då måste jag ju byta, ju, och dom är ju så dyra..."

Jag tolkar detta som en viss ironi med en viss sanning i - rätta mig om jag har fel. Men visst kan det vara så. Det är svårt att göra sig av med det som man mår dåligt av, det kan vara ett jobb, ett äktenskap och det är inte bara att snöra upp och kasta ut. 

I mitt svar till honom nämner jag den gordiska knuten, som är så hård att den inte går att lösa upp utan man får hugga av den med ett rakt svärdshugg. Så här står det i mitt kära Wikipedia (vad gjorde jag utan Wikipedia?) 

"En gordisk knut är en invecklad uppgift som kan lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd.

Enligt en legend fanns i den grekiska staden Godrions tempel en knut som satt på en oxkärra och var så pass komplicerad att ingen förmådde lösa upp den. Den som lyckades lösa knuten skulle enligt en spådom bli herre över Asien. Alexander den store lockades att försöka men misslyckades. Han blev då arg, drog sitt svärd och högg sönder knuten och insåg i samma ögonblick att problemet var löst. En sådan oväntad åtgärd för att lösa ett till synes omöjligt problem kallas därför ibland Alexanderhugg, ett uttryck som används om drastiska, oväntade och oortodoxa lösningar på svåra problem."

Men det är klart, man försöker i många år pillra upp knuten på allehanda sätt, kanske t o m häller olja över och försöker lösa upp den - men ibland måste man kapa....sluta ett jobb, ta ut en skilsmässa, flytta....göra nå´t drastiskt - fast det gör ont.

Intressant är att liknelsen med skoskav återkommer. Det här har jag hittat för ett tag sen - och visst stämmer det lika bra! Det handlar förstås om skor, fötter och den väg vi går i livet......Vet tyvärr inte vem som skrivit det i original...

"SKOSKAV 

Det gör ont att ha skoskav, fastän det inte syns utanpå. När bakkappan på skon får ligga emot hälen för länge och med fel belastning, blir det snart en äcklig blåsa på huden. Ju mer jag går, desto värre blir det.

Men när fötterna ömmar av att skorna klämt, kan man inte bara sluta att gå. Istället får man leta efter någon sorts avlastning. Med enkla plåster blir lindringen oftast marginell, med apotekets dunderplåster går det bättre. Men bäst är ändå att låta hälen vara ifred.

Sandaler som är öppna bak eller väl ingångna skor som inte trycker kan bli lösningen. Skoskav kräver skor som belastar på andra ställen. 

Energiläckage har många likheter med skoskav. Slitenheten syns inte, i alla fall inte vid en hastig titt, men känns för den som har drabbats. Belastningen har varit för hög, nötningen har pågått för länge och man stoppar inte förrän det är för sent. Man vet inte riktigt när det började, men upptäcker skadan när den redan är ett faktum.

Det går inte att ignorera ett skoskav. Visst kan man strunta i det ett slag, men det ger sig inte förrän man gjort något åt det. 

Den som drabbats av energiläckage måste också ändra på förutsättningarna.
Om jag inte kan ha de här skorna, får jag använda andra. Att en del av foten inte klarar mer tryck betyder inte att hela foten är obrukbar. För att kunna begripa vad det är jag fortfarande klarar av, måste jag hitta var min mentala skoskav sitter.

Att vara närvarande kostar sårbarhet.
Att hitta såret gör ont."

Att läka är en process som gör ont, ibland måste man välja bort det man inte mår bra av men kan man  vara säker på att man får något annat istället? Om inte annat så ser man det efteråt.....i backspegeln.

Jag vet inte vad jag vill!

Jag har velat länge nu - jag har velat hit och dit och jag har velat fel och jag har velat rätt. Men det jag ville blev fel, och det som var fel ville jag inte men jag trodde jag ville?

Men vad vill jag nu?

Bli frisk och pigg - då kanske jag vet vad jag vill. För det jag vill nu kanske jag inte orkar - eller så ger det mig energi så att jag faktiskt både orkar och vill mer!

Vet i alla fall inte vad jag vill - vad vill jag?

Det är utbrändheten - är man deprimerad vill man ingenting, är man utbränd vill man massor men tvingas gång på gång inse att man inte orkar - eller inte ska heller. Det blir för mycket. 

På morgonen vill man ingenting, då är man för trött och värkbruten för att ens orka in i duschen, det tar ett tag att komma sig dit. Frampå mitt på dagen känns det annorlunda igen och man kanske till och med gör något - och hej å hå, på kvällen är man då så himla trött.

Positivt tänkande säger att det jag vill det kan jag - i helsicke heller säger jag. Det är det amerikanska NewAge-stuket som är ytligt och förljuget. En annan sak är att vara optimist och tänka att om jag är pigg i morgon ska jag.....lägga ribban på en vettig nivå, förväntningarna lagom högt och sen lyckas! Det är mycket bättre än att ramla ner i ytterligare ett svart hål för att man inte klarar det man vill. Eller trodde att man ville.

Allt går inte att rå på med tankekraft - däremot kan man rå på hur man handskas med livet. Återkommer när jag vet vad jag vill....

Om jag vill.....kan jag se småtrollen i skogen på kvällen....

...så är det, så blir det.....först kli'r det, sen svi'r det...

Ont lär det göra i alla fall. Var till smärtmottagningen i Sollefteå igår med min smärtande rygg. Varken värktabletter, träning eller massage har hjälpt. Facettleder hade jag aldrig hört talas om men så var det....

Wikipedia:

Facettleder är de små leder som sitter mellan kotorna i ryggraden på var sida om mitten. Facettleder finns hela vägen ner till korsbenet. 

Facettlederna är en mycket vanlig orsak till smärta i ryggen och även kan orsaka så kallad överförd smärta med utstrålning ner i benen. Det är brukligt att man testar facettlederna med specifika blockader, s.k facettledsblockader

där man med hjälp av röntgengenomlysning placerar en nål så att spetsen hamnar i anslutning till nerven och därefter bedövas bara denna nerv med en liten dos bedövningsmedel. För att testa en facettled måste två nerver bedövas eftersom varje nerv försörjer leden på samma nivå samt leden nedanför. 

Oj, det ser jag fram emot!

Och enligt en finsk webbdoktor:

Facettleder kan bli slitna eller inflammerade och är en vanlig orsak till ryggvärk. 

Värk som kommer från en facettled brukar bli värre om man böjer sig bakåt så att leden trycks ihop och värre om man står eller sitter långa stunder i samma ställning. Om förslitningen blir stor kan den förorsaka ischassmärta som strålar ner längs benet. 

Se där - varför har ingen sagt det förut? Eller rättare sagt, varför har ingen lyssnat på mig när jag sagt det? Men det går att fixa!

Och så här gör man enl neuros.net.

Läkaren rengör och steriliserar området på ryggen just over den berörda leden. Under procedurens gång genomgår du fluoroscopisk röntgen som möjliggör införandet av nålen i den rätta facettleden eller lederna. Så snart nålen är på rätt plats, injiceras lokalbedövning och anti-inflammatorisk medicin. Du tillfrågas om du upplever smärtlindring eller inte för att det skall säkerställas att injektionen görs på rätt ställe och bestämmas om ytterligare injektioner behövs. Denna procedur kan sedan upprepas beroende på antalet berörda facettleder.

Isch - det kan bli obehagligt....

Omedelbart efter proceduren kommer din smärta att ha minskat eller fullständingt gått bort. Du bör göra allt det som normalt gjorde att du fick ont så att du kan bedöma graden av smärtlindring. Du kommer att kunna gå omedelbart efter ingreppet.

Sicken tur, men jag får tydligen inte köra bil? 

Sådär, till sist, en läkare som  kan sin sak - inget tjat om träning och tabletter - jag tror hon visste redan innan hon gjorde sin undersökning.

Tänk att slippa allt tjat från vältränade sjukgymnaster som kritiskt granskar min feta mage och påpekar "tränar du?" - Nej, det gör för ont...."Jamen, du måste träna..."

Tänk att slippa förslag om tabletter hit och dit. 

Tänk att bli trodd och tagen på allvar och det faktum att hjälp finns! 

Tänk att hon säger "vi ska hjälpa dig, du ska inte behöva ha ont".....!!!

Tänk att förbättringen kan vara från 2-3 månader upp till tre år men sen kan man göra om det! Jesses, jag är glad för en vecka utan smärta!

Nu väntar jag på kallelsen.....och nu har jag suttit för länge vid datorn...ajajaj....

Som vanligt blir det inte som man tror, hoppas och önskar. Men det behöver inte betyda att det blir dåligt - bara annorlunda.

Jag var så inställd på jobb i Sundsvall, plötsligt dyker en chans upp i Härnösand och den måste jag ta - chans till jobb är chans till jobb och visst är det tryggt att ha ett jobb, en inkomst och en tillhörighet.

Så nu arbetstränar jag på Röda Korset Mötesplats Kupan - second-hand bl a ...perfekt - jag älskar second-hand och loppisar och sånt! De har behov av någon som kan vara lite ansvarig och samordnande och det är där min jobbchans kommer in. Klarar jag detta, får lönebidrag och deras budget håller så kan det bli en anställning.

Bra, va'! Jo, men inte vad jag vill....men om ryggen blir bra så? Kanske...

Jaha, jo...."personalen" består av frivilliga pensionärer - ett antal vithåriga damer som alla är piggare än jag. Trevliga, glada - trevliga kunder och kul att rota bland alla kläder som kommer in.......

Men ryggen, ryggen, ryggen.....efter 4 dagar á 4 timmar värkte och pulserade och hettade det i min svanskota och ländrygg. Och då tycker Försäkringskassan att jag ska öka från halvtid till heltid på två månader!

Igår var vi på Korsmässomarknaden i Härnösand. Dagens höjdpunkt var när jag gick på toaletten med en 93-årig dam. Vanligen går hon med rullator men eftersom jag också skulle dit klarade hon sig med mitt stöd. Väldigt parant dam, håret uppsatt i svinrygg och med en egenhändigt stickad kofta på sig....Anundsjö-stickning...Märta-Stina-stickning, så tjusig!

Denna lady fick jag alltså eskortera till damrummet.....och blev bjuden på en tunnbrödklämma med renkött!

Så visst går dagarna, upp och ner är det och hit och dit.....

Ett annat loppisfynd - en barnvagn från början av 1900-talet, numera i Berättarteaterns ägo.

Är den inte fantastisk!?

Tänk vilken historia det kan finnas i den? Tydligen inlämnad av någon från Stigsjö socken. Hjulen var dammiga och med halmstrån - kanske den stått i en lada? Någon kanske byggde den själv i tidernas begynnelse, för det väntade barnet....en pojke? En flicka?

Var föräldrarna stolta när de gick till kyrkan på söndagsmorgonen med den lille i vagnen, klädd i nystrukna plagg, kanske ett livstycke med spets och hätta? Kom grannarna fram och nojsade med barnet och berömde det, att det åt bra och var rund om kinderna? 

Tiderna var annorlunda men ändå likadana. Mycket ändras i det yttre men inte i det inre.

Vart ville jag komma med det då? Ingen aning, det var vagnen som startade nån sorts process i min skalle....Nu ska jag vila ryggen i alla fall...!

Kram på er!

Tänker inte skriva om Norge - citerar bara den status jag kopierat och lagt på Facebook;

"Mördaren från Utøya har uttalat sig i sitt "manifest" att han hellre vill bli hatad än glömmas bort. Ja, då glömmer vi honom, tillsammans. Vi avtalar med varandra att vi inte säger hans namn, vi skriver det inte, vi googlar det inte. Ser vi hans namn i tryck så hoppar vi över det. Vi kommer hellre ihåg dem som förtjänar att bli ihågkomna!"

Och styrkan i att kunna säga; 

"Om èn mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise"

Idag åker jag till Göteborg för att tillbringa en vecka med min älskade dotter. Vi ska prata, äta, dricka vin, shoppa, promenera och träffa andra goda vänner som bor i Götet.

Sköt om er och ta vara på varandra, alla ni därute!

Kram på er!

Vet ni vad en typ A-personlighet är? Jag kom själv i kontakt med uttrycket under min utbildning till fritidspedagog, det fanns nog innan men var inget jag hade tänkt på. Stående framför min första "vägg" fick jag veta att jag var en så´n, typ A, alltså. 

Så här sägs det på en av sidorna på nätet som skriver om typ A: "Typ A personlighet hänvisar till en typ av personlighet som kännetecknas av perfektionism, en hög grad av stress, otålighet och olämpligt uttryck av ilska eller frustration. Bakom Typ A personlighet är en låg självkänsla som driver en person att "overstrive" och konkurrera"

www.nimade.info/ 

Så skulle jag alltså betecknas, enkelt och klart och koncist....Ja, men det var väl bra det? Jag ville ju vara med överallt, tyckte det mesta var kul och ställde upp på extra uppdrag. Jobbet var på 75%, och så var jag engagerad i Friluftsfrämjandet, som instruktör, grenledare och distriktsledare för barnskidåkningen i Örnsköldsvik och Ångermanland....men det var ju så kuuul!

Två barn i skolåldern, en hund, ett hus, en karl som reste och jobbade mycket. Hmm....jag ser ett mönster. Jag fanns överallt....Min egen mamma var ingen bra förebild i det här fallet - hon jobbade heltid och läste samtidigt in en fil kand. Jag ville ju också vara så duktig! Men hon betalade också ett pris, med samma svåra migrän som jag också haft hela livet.

Två duktiga flickor.....ni som läst mina tidigare inlägg vet att ytterligare två generationer bakåt består av duktiga, starka flickor. Minst, antagligen kryllar släkten av duktiga flickor - de dyker inte bara upp helt apropå, sådär bara, liksom typ.

Min dotter är senaste generationens duktiga flicka och i dagens värld hör hon till de som drabbas av ätstörningar. 

Själv är jag inne på min tredje vägg och kryper omkring i murbruk, grus och sten som rasat ner mot foten av väggen. Försäkringskassan tycker att jag ska arbetspröva upp till heltid, till slutet av sommaren ska jag åtminstone vara arbetssökande på halvtid....jaha? Ska jag vara arbetslös på halvtid och sen arbetspröva upp till heltid - då gör jag ju inte mer än halvtid i alla fall?  Jag frågade min handläggare vad som hände med den andra halvtiden, då, 1 september? "Jag vet inte", svarade hon.....

Arbetsprövningen i sig går nog bra. Det är ett roligt jobb att vara på, Sundvalls Museum, med guidningar och skolprogram, och nu i sommar ska jag vara på Norra Berget och guida turister. I stort sett ett jobb jag gjort förr och kan och tycker om och klarar av....Gör jag?

Jag har vansinnigt ont i ryggen, vaknar med nackvärk och migrän - och vad gör jag? Tar tabletter, stiger upp, äter frukost och ger mig iväg. Duktig flicka! Bit ihop!

Hemma gror huset ihop....slängda fårhuskläder, hundhår, skor som flyter omkring överallt, damm....skräp, tidningar, oöppnad post, gamla kuvert, papper, papper, papper. Blommorna, inne och ute, ska vattnas och i en liten drivbänk ska det egentligen finnas både sallad och dill vid det här laget.

Hemlivet består av soffa+tv, en snabb puss och så godnatt.

Och jag jobbar inte ens 15 timmar i veckan ännu.....vart ska det sluta?

Jag är tillbaka i mitt mönster - att trots smärta och sömnproblem, ta tabletter och gå till min arbetsprövning, komma hem, vara slut, inte orka någonting, sova, vakna med värk osv, osv, osv....

Varför det i hela friden? Jo, för att jag vet att om jag inte klarar detta dras min sjukpenning in till sist, efter att ha sjunkit i två års tid. Jag har sökt sjukersättning, men fått avslag två gånger. I svaret anger de att jag inte arbetsprövat fullt ut, till heltid, till hela riket (!), till Samhall, till lönebidrag.... Hallåååååå.....jag har prövat till 75%, där gick gränsen då, 2007 och jag gick tillbaka till 50%, jag har varit projektanställd av Samhall, jag har haft lönebidragsanställning i 3 år. Jag har gjort personlighetstest, Myers-Briggs, jag har gjort yrkestester, .....det är lättare att säga vad jag inte gjort?

Min förra handläggare sa det: "Jag vet inte vad jag ska göra med dig, du har ju gjort allt" - men det vet tydligen min nya handläggare som tog i med friska tag direkt.

Nåja, åter till arbetsprövningen. Det är sommar, ljust, lätt att klä sig, lätt att köra de 10 milen varje dag.....Det går ganska bra. Att min rygg sprängvärker och att jag tar tabletter varje dag för att orka, att jag inte orkar med hemmet och min sambo - det gör väl  inget? 

Eller hur Försäkringskassan? Vi fortsätter väl upp till heltid - sen kanske jag dör och ni slipper problemet. Då kan det här inlägget betecknas som ett "olämpligt uttryck av ilska eller frustration"