Shit happens, och jag bet sönder en tand häromdagen. Kostnader, smärta och elände förstås men vissa saker måste man ta itu med så jag ringde min tandläkare som så vänligt tog emot mig i morse - 09.10 Rätt okristlig tid bara för att plågas men vad kan man göra?

Anlände i god tid, som den Stenbock jag är, och klev in i tamburen. Ja, tamburen, för en hall är det banne mig inte. De obligatoriska skoskydden låg i en korg med en skylt ovanför som vänligt bad mig använda dem. Tänkte först bara ta av mig skorna (läs: sandalerna) men insåg att jag var barfota och det vete 17 vad för spill man kan kliva på hos en tandläkare? Plomber, avbrutna tänder, amalgamsplitter och utdragna rötter....nejtack, det blev skoskydd på.

Så satte jag mig i väntrummet. Hos min tandläkare är alltid väntrummet städat och välkomnande. Ljusa, fina möbler, vackra färgglada gardiner, rosa pelargoner utan bruna blad (ser inte alls ut som mina) och Dagens Nyheter. Nytt för idag var fågelkvitter som strömmade ner från taket och troligen skulle inverka lugnande på oss patienter. Så långt allt väl....

Jag satte mig och öppnade DN (höll på att ta sport-sektionen men lyckades besinna mig). Läste lite slött om ditt och datt när en humla plötsligt gjorde en tryckare rätt över huvudet och jag duckade instinktivt....humlan surrade vidare och jag sökte den med blicken när jag insåg att ljudet kom från samma håll som fågelkvittret. Lätt skakad fortsatte jag med DN.

Några lugna minuter förflöt då plötsligt en åskknall sprängde tystnaden (och fågelkvittret). Hoppade rakt upp....några knallar till och så kom en störtskur, fortfarande ur högtalarna. Skulle detta vara lugnande för nervösa tandvärkspatienter? Efter första överraskningen blev jag mest full i skratt....

Så blev det undersökning, bildtagning, bedövning och lagning - 1400:-, tack! Bra, han kanske får råd att utöka CD-sortimentet? Tjajkovskijs "1812" med kanonskott kan kanske vara en idé....

Annars har jag en bra tandläkare.....:-) 

Tre veckor på hälsohem och två veckor i sängen - jo, för jag kom hem och blev sjuk och det ordentligt. 40 graders feber, infektion och penicillin. Totalt 12 dagar med feber. Inte så kul, kan man säga.

Nu är jag så gott som frisk, om än lite sliten, och ska så småningom ta itu med livet och bloggandet. Många tankar och funderingar surrar i skallen och det kan nog bli några inlägg vad det lider. 

Tills dess ska jag ut i naturen och återhämta mig - återhämtning är viktigt, det fick jag lära mig på hemmet. 

Tills jag återkommer efter återhämtningen får ni följande tänkvärda ord av en okänd författare:

Jag går gatan ner

Det finns ett djupt hål 

i trottoaren

Jag ramlar i.

Jag är förlorad. Jag är hopplös.

Det är inte mitt fel.

Det tar en evighet att finna vägen ut.

Jag går gatan ner.

Det finns ett djupt hål 

i trottoaren.

Jag låtsas att jag inte ser det.

Jag faller ner igen.

Jag kan inte tro att jag är på samma plats!

Men det är inte mitt fel.

Det tar fortfarande lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner.

Det finns ett djupt hål

i trottoaren.

Jag ser att det är där.

Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana.

Mina ögon är öppna.

Jag vet var jag är.

Det är mitt fel.

Jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner.

Det finns ett djupt hål

i trottoaren.

Jag går vid sidan av hålet.

Jag tar en annan gata.

På måndag lägger jag in mig i tre veckor, inte i saltlag utan på hälsohem. I och för sig kanske saltlagen skulle fungera lika bra men jag tror inte jag testar. 

Hälsohemmet ifråga är Österåsen, och det är banne mig inget spa och lyxdagar. Jag får höra kommentarer som "åh, vad skönt" - "somliga har det bra"....med mera, med mera....

Men det är inte så. Anledningen till att jag får åka dit (på Försäkringskassans bekostnad men med en saftig egenavgift på 4200:-) är att jag är sjuk. Ja, utbränd, trött, fibromyalgisk och atrosisk.....ont överallt hela tiden, så trött som man blir när man aldrig sover, skarp artrossmärta i rygg och fötter....migrän och huvudvärk varje natt. Jag skulle hellre må bra.....

Tror inte någon att jag hellre skulle slippa detta, för att få vara fullt frisk och kunna jobba 100%? Tror någon att jag gör detta bara för att få vara på hälsohem i tre veckor? Det kommer att bli skitjobbigt! Jag kommer att få slita min värkande kropp genom vattengympapass, medicinsk yoga och stärkande promenader. Nyttigt men kämpigt. Jag kommer att få skippa kaffe och kött och fisk för nöjet att få tvinga ner surkål och vegetariska rätter, kamouflerade till oigenkännlighet.

Jag får inte sova med min gubbe, inte träffa min son eller min mor. Ringa kan jag göra men.....min dotter är långt borta ändå. Det gäller lite för de här också att låta mig vara i lugnet.

Men visst är det bra, visst är det en förmån att få den här remissen - men kom inte och säg att det är skönt! Jag gör det för chansen att må bättre, att ta hand om mig själv och förhoppningsvis kunna leva ett någotsånär vanligt liv igen.

Förr var Österåsen ett sanatorium - här låg folk som aldrig kom hem igen, här dog folk i tuberkulos - men här spirade också romanser, kärlekshistorier och vänskap. 

Allt är relativt....allt är på två vis, som de säger i Ö-vik. Eller?'

Förra veckan var jag på Österåsens Hälsohem på det som de kallar basvecka, en introduktion inför Hälsokursen som jag ska bevista under tre veckor i april (nåja, 18 dagar för att vara exakt).

Denna vecka var lite speciell och historisk - Paralympics Winter World Cup gick av stapeln i Sollefteås backar och spår och några landslag bodde på Österåsen, USA, Polen och Ryssland. Fascinerande! Halta och lytta, blinda och döva för att använda "ålderdomliga" uttryck om fantastiska människor som verkligen hittat en väg att övervinna sina svårigheter - vilket egentligen är vad det handlar om. Var och en efter sin förmåga......Jag blev väldigt imponerad av en tjej från Polen som bara hade stumpar istf armar - men hon satt vid datorn och klickade hej vilt, hon bar en skål soppa från buffén till bordet - utan att spilla en droppe! Hon var bättre än jag själv på det....Hon krafsade i besticklådan och fick fram de verktyg hon behövde...helt otroligt....

Men veckans höjdpunkt var prinsessbesöket - jo, HKH Kronprinsessan skulle förära Österåsen med ett besök och skulle också intaga sin lunch där. Jag hoppades förstås att hon skulle köa till buffén med mig och tjejen utan armar men tji fick jag. Det dukades fint som attan i "Lilla Matsalen" och hela kåken smyckades med blomsteruppsatser och nya gardiner här och där.

Vi som vistades där fick noggranna instruktioner - ville vi se henne skulle vi infinna oss ett visst klockslag och stå på en viss plats, vi fick inte fotografera när hon gick in, däremot när hon fick blommor, men bara då, och endast då. Efter lunchen skulle hon skriva sin autograf på en ny "kungasten" och ville man se det skulle man vara därute också ett visst klockslag och då skulle hon ställa upp sig för fotografering.  Men det var -18 grader så jag skippade uteföreställningen. 

Däremot infann jag mig i stora hallen på utsatt tid (ja, t o m lite före) , med laddad kamera i högsta hugg. Oavsett vad jag tycker om kungahuset var detta ett tilllfälle i livet - Once in a lifetime!

Så där stod vi allihop (som valt att vara där) och var lite fnittriga och flamsiga....otroligt fånigt - jag som tycker det är så vansinnigt fel att så mycket pengar går till kungafamiljen och att de inte ens behöver redovisa vad de gör för pengarna. Så fel, att Madde kan sticka till New York när det är lite jobbigt - vad fan - jag har det otroligt jobbigt men tar mig endast då och då till Övik. Inget fel på Övik men nån längre resa är det inte. Dåligt med barer och nattklubbar också...däremot väldigt goda vänner! Det kanske inte hon har? Fick hon nåt från Försäkringskassan när hon tog time-out från sitt jobb och sina uppdrag?

Men, nu kom jag från ämnet - vare sig Madde eller Vickan är personligen ansvariga för att det är som det är. Vickan gör sitt jobb i alla fall. Så där stod vi och flamsade....Bilarna körde fram, Audi och Volvo - inte så märkvärdigt, svarta, lite tråkiga men de ska väl vara obemärkta i trafiken.

Så stod hon där i hallen, en liten tjej i vit mössa och halsduk. Efter att ha hängt av sig ytterkläder (och kanske varit och kissat?) kom hon in där vi stod. Någon tog upp en applåd - så utomordentligt fånigt men nog applåderade jag också...hmm... Hon hajade liksom till, och sa "Ojdå...." glatt överraskad över mottagandet. Gick fram till barnen som stod där med blombukett och annat. Lilltjejen med blommorna drabbades nog av någon form av kramp för hon bara stod där och höll i blommorna. Victoria fick fråga "Är de till mig?" och liksom lyfta åt sig blommorna. Ja, jösses, tänk att få träffa en riktig prinsessa och så har hon inte ens krona på sig!

Så äntrade hennes kungliga höghet den kungliga trappan (med porträtt av drottning Sophia och kung Oscar, grundarna av Österåsen, gamla släkten s a s). Därnere stod vi som en skock får och stirrade uppåt. Då stannade hon igen och alla började fotografera - fast vi inte fick!

Jag tar några bilder och så, jag, min idiot - jag vet inte ens var det kom ifrån - ropar "Tack" till henne! "Tack", ropade hon tillbaka, och log - jag har alltså utbytt ord med henne! Fast jag begriper inte varför.....varför ska jag tacka för att hon gör sitt jobb? Jag har väl aldrig fått ett tack på mitt jobb.....

Tänk vad konstigt man kan reagera - är det det som kallas massuggestion?

"Stå på dig, annars gör någon annan det" - sa en gång Tage Danielsson, en mycket klok man som gick bort alldeles för tidigt.

Att stå på sig är kanske inte alltid att ha rätt, däremot rätten att ha sin egen åsikt. Alla är olika, javisst, men jag är också olika. 

Jag blev uppsagd från mitt jobb för att jag är sjuk (värk i rygg och kropp) trots att företaget fått lönebidrag för mig i två års tid, just på grund av att jag har denna funktionsnedsättning.

Inför uppsägningen kontaktade jag mitt fackombud för att få stöd och råd i förhandlingen. Detta gillade nog inte chefen som inte hörts av sedan dess, vi som skulle ha en dialog, gubevars...Inte heller har jag fått ut min slutlön eller de kompensationspengar jag ska ha. Inte en kopia på uppsägningsprotokollet....Inte ens en lönespecifikation har de skickat ut under min sjukskrivning.

Men det fina i kråksången är inte att "ha rätt", att "ge igen", att "hämnas" - det fina i kråksången är att jag inte har fel! Hängde ni med där? 

Företaget har gjort fel, företaget är "slarviga" enligt facket, företaget har en "dålig attityd" (jävla attityd var de exakta orden, men det kan man ju inte citera - eller)?!

Det är så skönt att höra!

Jag har inte gjort fel! Haha....DE har gjort i stort sett alla fel man kan och jag har egentligen rätt att ha jobbet kvar. Men, se, det vill jag inte, inte nu när alla kort ligger på bordet och jag ser vilken falskhet som finns där. 

Missförstå mig rätt, jag är inte bitter, jag är glad att det är över och att jag har rätt! Jag önskar inte det företaget något ont, det finns fler anställda kvar som behöver sina jobb. Jag har gått vidare och har börjat på en ny arbetsplats, som praktik tills vidare, men känner redan skillnaden i äkthet och värme.

Hoppas bara kroppen håller nu, för det är den det hänger på.

Jag stod på mig - och det lönade sig!

Hade en vaken-natt i natt och låg och tänkte på julbrev. Sådana där "skryt-brev" som folk skickar till jul, till vänner och släktingar som de inte pratar med på hela året. Plötsligt ska de informeras om allt som hänt, resor som gjorts, barnbarn som fötts, karriärer som inletts....intresserade eller inte får alla veta allt.

Visst är det kul, och visst förstår jag att folk vill berätta om det som varit bra i deras liv. Det är väl bara det att tar såna proportioner ibland att man baxnar. Det lustiga är att jag, när jag i vanlig ordning slog på tv´n på morron och hamnade i ett avsnitt av "Everybody loves Raymond" som handlade om just - julbrev. I denna skruvade sit-com blev naturligtvis julbrevet och de som skrev det totalt nedgjorda.

Om jag skulle skriva ett julbrev om året som gått, skulle nog ingen vilja läsa det, än mindre spara det.

Det har varit ett sådant djävulskt eländigt år för oss. Visst finns det ljusglimtar men de är få och små. Tacksamheten för att vi fortfarande har tak över huvudet trots elpriserna och mat för dagen är väl på den positiva sidan. Bilarna reparerade vi för runt 10000:- så de bör väl gå ett tag till.

Vi har upplevt sjukdom, smärta, oro, arbetslöshet, mord och död....allt verkade hända detta år. Vem vill ha ett julbrev om det? Men tanken är väl att det är gjort nu. Det är över snart och vi kan se fram mot 2011 med tillförsikt. Med risk att låta pessimistisk - det sista man förlorar är hoppet, eller hur?

Tappa inte sugen, sägs det - ty världen är full av tappade sugar. Vad spelar då en mer eller mindre för roll? Är man inte tandläkare kanske det inte gör något...

Jag tappade sugen nu....och i går...och förra veckan och nån gång i början av november....i somras efter semestern....och ett otal andra gånger.

Har varit i Göteborg några dagar hos älskad dotter med sambo och hund. Tiden går alltid för fort och hade jag vetat att jag skulle vara sjukskriven skulle jag ha bokat för några dagar till. Men som det var nu hade jag inte ombokningsbara biljetter och eftersom SJ inte tål snö och kyla var det lika bra att åka som bestämt.

Resan var inte heller helt utan äventyr. En försening på 40 minuter på nervägen som inte orsakades av snö och kyla utan av en tågtjuv, nej, han stal inte tåg utan pengar och sånt, i kupéer och väskor. Polisen fick lyfta av honom i Örebro.

På hemvägen var vi redan i Göteborg 10 minuter sena pga en rullstolsslyft som inte var där den skulle vara vid ombordstigningen. Dumma SJ, det måste de ha vetat redan vid bokningen. Andra tåg hann därmed före oss och vi fick ligga i bakdraget och sega fram och var 45 minuter sena i Stockholm. Påföljden blev en språngmarsch till Sundsvallståget som vänligt nog väntade in oss....och blev i sin tur försenat med 20 minuter som liksom aldrig hämtades in.

I Sundsvall stod så Kustbussen och väntade....och eftersom jag inte bokat hela vägen fick jag vackert vänta till sist och fick mycket riktigt den allra sista sittplatsen, på en sån där stolsits som viks ut från väggen. I Härnösand hämtades jag av stressad och utarbetad sambo....

En sån resa!

Förutom min dotter var Göteborgs höjdpunkt denna gång julmarknaden på Liseberg. Så vackert med träden klädda i ljusslingor ut på minsta kvist, små röda stugor med försäljning i, några frusna getter och många trevliga människor. Favoriten var montern med Ostindiefararen Götheborg, med lite prylar och annat. Där blev jag stående och pratade länge....Vilken dröm att få segla med!

Tillbaka här hemma i kyla och mörker och arbetslöshet och sjukskrivning och allt förbannat - tappade jag sugen, som sagt - igen.....Det har varit snö, kallt och vinter hur länge som helst nu. -21 grader i morse. Vackert, jo, pyttsan....men ut vill man inte gå, inte med denna värk i kropp och rygg.

Får leva på minnen och hopp om bättre tider....

Såg på Skavlan igår och mötte Barbara Ehrenreich, en kvinna som skrivit en bok som på svenska heter Gilla läget  (Originaltitel: Bright-sided - How the relentless promotion of positive thinking has undermined America).

Äntligen, säger jag - äntligen en människa som vågar gå emot hela businessen med amerikanska självhjälpsböcker i allmänhet och sådana som "The Secret" i synnerhet.

Jag har i alla år känt ett motstånd mot denna besinningslösa positivitet. Det går inte att tänka positivt om allt, det går inte att få pengar och lycka bara genom positivt tänkande.

Om man ser det i ett större perspektiv och använder ordet tillit i stället ser man genast skillnaden. Att ha tillit till att allt blir som det ska! Att inte ha skuldkänslor för att jag inte "lyckas" (vad är "att lyckas" säger jag då?)

Om man tänker positivt såtillvida att jag gör mitt bästa i varje situation och litar på att det blir som det ska. Och lyckas det inte har jag det goda samvetet att jag i alla fall gjort mitt bästa och behöver inga skuldkänslor för att jag inte tänkt tillräckligt positivt.

Tanken har en enorm kraft, ja, och man ska inte förfalla till negativitet heller men man får vara förbannad och deppig för det som händer, t ex sjukdom, arbetslöshet...eller allt vad det kan vara på denna jord.

Man kan väl i allsindar inte tänka "Oj, vad bra, nu har jag fått cancer - då kommer jag att lära mig massor!".....Eller "Fantastiskt roligt att vara arbetslös, tänk vad mycket jag kan lära mig nu....."

Och så tror man att man blir mer andlig och upplyst......och bättre än alla andra....

Jag, som snart är arbetslös tänker istället som så: "Faan, att jag blev av med jobbet, det kommer att kännas ekonomiskt" men eftersom jag försöker ha tillit tänker jag också "Aha spännande, få se vad som kommer istället!"

För det löser sig på något vis, det gör det alltid....och när man ser i backspegeln ser man att man faktiskt lärt sig något av varje episod i livet. Oavsett hur man tänkt.

Hela den nyandliga rörelsen är full av dessa floskler, och t ex USA är nu fullt av sargade människor som måste gå i terapi för att de inte lyckats med "The Secret". "Jag är en dålig människa, jag var inte tillräckligt positiv...."

Bara för att man reagerar med ilska eller frustration över att det går åt skogen kallas man offer. Inom nyandligheten ska man inte vara offer - men det är skillnad på att behandlas illa och känna sig som offer just då och att stanna kvar i offerrollen "allt skit händer mig" - "jag får aldrig ha det bra" "jag är inte värd nånting" "jag räknas inte" och slutklämmen "det är väl inte så noga med mig"....

Förstår ni skillnaden? Jag känner mig inte tillräckligt tydlig....om jag blir överfallen är jag ett offer just då, men om jag går en kurs i självförsvar och därmed känner mig säkrare har jag inte tagit på mig en offerroll utan tar ansvar för mig själv och mitt liv. Jag sitter inte och tänker positivt "Gärningsmannen kanske ska lära sig något och jag är utvald att vara offret".....

Vad jag vill komma åt är skuldbeläggandet av dem som drabbas av motgångar trots sina försök att tänka positivt. "Synd att du dör i din cancer, du tänkte nog inte tillräckligt positivt - tråkigt, men...."

När jag brände ut mig första gången var det första jag fick lära mig att "DET ÄR INTE DITT FEL!!"

Förstår ni nu? Man kan drabbas av de mest tragiska händelser och man får vara arg och släppa ut all sorg och frustration....man måste få göra det, annars blir man tokig. Och det har ingenting, INGENTING, att göra med hur du tänkt innan.....

Hunden blev inte överkörd för att du inte tänkte tillräckligt positivt. Reakjolen på HM var inte slutsåld bara för att du inte tänkte hur fin du skulle se ut i den....

Shit happens....

Däremot - gör alltid ditt bästa, då har du försökt i alla fall.....Tänk alltid att du är duktig och bra som du är. Du och jag, vi behöver ingen framgångssaga, vi kan leva här och nu och ta varje dag som den kommer, medgångar och motgångar som de är.

Kommer dag, kommer råd.