He ´ä ´som lite kul iblann....hur man får insikter bara sisådär.

Jag har i många år haft problem med öronen, hörselgångseksem, och när det sätter igång är det kortisondroppar och bomull i öronen ett par dagar. Senaste vändan skrev läkaren ut fel och jag fick salva istället för droppar.

I natt har det varit lite besvärligt och i morse när jag återfått ett visst medvetande tröck jag in en rejäl klick i varje öra, i med bomull och efter det somnade jag om.

Vaknade i en tyst, luddig värld....gick upp på toa och märkte att allt var liksom mjukt och dämpat och reagerade på hur vansinnigt skönt det var! Tappade en Treo-tub i golvet i badrummet och den bara studsade till och landade nästan utan ett ljud. Fascinerad gick jag tillbaka till sängen och la mig och läste en stund.

Hoppade till av att min sambo stod och stirrade på mig, "herregud är du kvar hemma"? Jag trodde han åkt för länge sen men han hade visst pappersjobb att ta itu med på morron....

Jag hade inte hört ett ljud!

Men det som slog mig var att jag faktiskt är så pass ljudkänslig....visst tycker jag det är jobbigt med mycket, folk, höga röster, tv'n och trafik....men så till den milda grad.....? Skillnaden var enorm!

Fick i alla fall en mjukstart på dagen - och en insikt som sagt!

Det jag läste i sängen på morgonkvisten var denna, en bok jag önskar jag läst för 20 år sedan, då fanns den visserligen inte ännu, men ni som är mitt uppe i småbarnsår, läs den NU och ni andra, läs den ändå!

När barnen var små blev de ibland "övertrötta" som man sa. De var helt enkelt för trötta för att kunna slappna av och lugna ner sig och somna. Det blev mest skrik och gråt och överaktivitet av det hela. Att vilja göra saker men inte orka, att ramla och göra illa sig och ingenting går riktigt bra. Ibland fick man "blåhålla" ungen tills allt motstånd ebbade ut och gråten förvandlades till små hickningar och ungen till sist föll i sömn.

Detta, mina vänner, drabbas man av som vuxen och utbränd också. Jag orkar inte jobba hela dagar men är tvungen en dag i veckan och idag var en sådan dag. Den underliggande oron för dottern, en god vän som mår väldigt dåligt just nu 

och en hel del annnat som har tärt mig länge nu - allt tillsammans gjorde mig alldeles för trött idag.

Det började med hjärtklappning, trots att jag låg i soffan och såg en lugn och trivsam engelsk film, ville den inte ge med sig, hjärtat rusade på - tryck i kroppen och huvudet med en konstig huvudvärk som följd (undrar vad jag hade i blodtryck?), illamående och stress i hela kroppen. Allt utmynnande i total ångest och jag ville vara liten igen och krypa upp i famnen på någon som kunde stryka mig över håret och säga att allt var bra och jag skulle vara lugn. Men någon sådan finns inte nu.

"Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig" skulle man kunna säga.

Alltnog, försökte gå och lägga mig, läsa, ligga på spikmattan.....blev lite lugnare. Då anlände de yttre irritationsmomenten - flugorna! Och så var kroppen i gång igen, på högvarv.

Så, nu sitter jag här, med hjärtklappning och kallsvettningar, illamående och en underlig luddig huvudvärk runt hela hjässan.

Sitter väl här i morgon bitti också - jag som har en hel del inbokat, på min lediga dag. Hmm....undrar om det bidrar? Jag kanske ska lära mig att jag dagen efter min heldag på jobbet MÅSTE vila och INTE boka in något alls?

Nå´t att tänka på....

Nio i svärd. Oro, ångest, mardrömmar.......

Jag tror, peppar, peppar att jag någonstans börjar förstå vad villkorslös kärlek egentligen är.

Visst älskar jag mina barn villkorslöst, det är något de flesta bara gör, men riktigt var det innebär har jag inte förstått förrän nu. Tror jag i alla fall, måste jag tillägga....:-)

Min dotter är sjuk, svårt sjuk i anorexi. Jag skriver svårt sjuk för sjukdomen finns där och den är alltid svår. Det enda jag kan göra för att hjälpa henne är att älska henne totalt och helt och utan villkor.

Jag kan tycka illa om och fördöma det hon gör men det ändrar inte vem hon är, den inre, äkta människan som är hon, inte sjukdomen som är en utomstående demon som tagit henne i besittning och får henne att göra de mest tokiga, destruktiva saker med sig själv.

Hon har varit hemma en dryg vecka nu och vi har gjort saker tillsammans och haft väldigt roligt. Men ibland har det gnistrat mellan oss, hennes sjukdom gör att hon ibland resonerar på ett sätt som vi andra inte kan förstå, och hennes humör förändrar hennes personlighet. Sjukdomen lägger slöjor över henne och då gäller det se igenom dem och se den hon verkligen är och att älska henne ändå.

Jag har också sett ett annat exempel på villkorslös kärlek i min närhet, i pappan till den grabb här i Härnösand som slog ihjäl sina syskon och deras pappa i maj i år.

Han har hela tiden hälsat på sin son i häktet, på rättspsyk i Umeå, och nu där han sitter i Sundsvall. Han bakade tårta till hans födelsedag och åkte dit med. Han finns vid hans sida, oavsett vad han gjort och tro inte att han inte fördömer den handlingen! Nej, men han älskar sin son, trots det han gjort, och kommer alltid att göra det.

Det är villkorslös kärlek. Känner jag det för fler i min närhet? Kanske, även om det i många fall är svårt att överse med vissa handlingar och vissa uttalanden som gör ont. Att älska trots det är svårt, det är såklart lättare att älska när man får något tillbaka.

Jag får mycket tillbaka av min dotter, och jag tror ovannämnde pappa får massor tillbaka av sin son också. Men det är inte där det sitter. Så enkelt är det inte.....

Jag tror alla föräldrar känner igen sig, många har det värre än jag, barn som knarkar eller begår brott, det finns otaliga exempel och ibland är det övermäktigt. Ibland är det t o m bättre att bryta, att bort kryckan som stöttar och möjliggör det destruktiva beteendet och i krassa ordalag "kicka ungen ur boet".

Den här killen hade en vän på Facebook lagt ut. Man blir glad av honom och det behöver vi nu.

Det är konstigt hur en myndighet kan förändras och motarbeta sig själv genom det uppdrag sittande regering ger.

Jag har gått in i väggen två gånger och faktiskt fått bra hjälp av Försäkringskassan att komma tillbaka. Jag fick åka till Österåsen, jag fick arbetsträna och kom tillbaka på halvtid. Försäkringsläkaren ansåg då att jag inte skulle jobba mer än halvtid och inte i barngrupp eller i mitt yrke som fritidspedagog. Diagnos: Fibromyalgi och migrän. Resultat: Uppsagd från kommunen.

Har gått på halvtids tidsbegränsad sjukersättning tills nu och söker permanent. Har ett jobb som butikssäljare i en underklädesbutik, på halvtid. Så långt var allt väl....

Den kalla vintern har gått hårt åt mig och min kropp. Inflammation i svanskotan har tillkommit och jag har svårt att sitta, stå och gå.

Till sist höll det inte längre och min chef som faktiskt såg hur jag mådde rådde mig att vara hemma några veckor i våras, för återhämtning och jag var på väg tillbaka - efter alla dessa år har jag lärt mig en del om vad jag själv kan göra för att må bättre. Då kommer beskedet från Försäkringskassan att de inte beviljar mig sjukpenning. Och det värsta är väl inte det - utan deras totalt respektlösa formuleringar som grundas på misstro och hot och krav.

"Vi betvivlar inte dina besvär men anser att du har arbetsförmåga" - då har jag förklarat hur mitt jobb ser ut. Så här skrev jag i mitt yttrande:

Min grundstatus sedan drygt 3 år tillbaka, är att jag i stort sett vaknar varje natt med migrän eller migränliknande huvud/nackvärk och därför inte sover mer än 3-4 timmar sammanhängande. (Migrändiagnosen i sig har jag haft sedan jag var 18 år gammal).

Fibrovärken i kroppen tillkommer och jag dras pga ovanstående med en abnorm trötthet som gör att jag tappar koncentrationsförmåga och fokus när det gäller arbetsuppgifter som kräver kognitiv förmåga (t ex inventeringar, beställningar och kassaarbete). 
 
Nu har mina problem accelererat och det har under senaste året tillkommit en inflammation i svanskotan som gör att jag dessutom inte kan stå och gå länge, ej heller sitta. Värken sprider sig ut i hela ländryggen. Detta samt nackvärken påverkar min arbetsinsats vad gäller uppackning och att hänga upp varor, samt även i provrummen där man ofta får vrida och vända sig runt kunden.
 
Arbetet är stundtals intensivt och helt oförutsägbart vad det gäller kundernas antal och behov av service. Under våren har värken tilltagit drastiskt och problemen i svanskotan har gjort det fruktansvärt jobbigt att kunna fungera överhuvudtaget.

Hallå, Försäkringskassan! Vad är det ni har svårt att förstå? Eller tycker ni att jag under dessa 5 veckor det gäller ska söka ett annat jobb, t ex i södra Sverige, ett där jag kan ligga? På halvtid?

Hur tänker ni, tänker ni överhuvudtaget? Det är samma besvär som ni en gång godkänt på halvtid, som har förvärrats till att omfatta heltid under en förhoppningsvis kortare period!

Nu gick jag tillbaka till min halvtid och tack vare min chef och min medarbetare fick jag ändra schemat till minsta möjliga belastning de tre veckor jag hade kvar till semestern. Nu har jag semester och har fruktansvärt ont och kan i alla fall inte använda semestern till rekreation eller nåt roligt.

I och med att jag gick tillbaka erkände jag en viss arbetsförmåga, men det var under en begränsad tid och under vissa förhållanden. Det fanns två anledningar till att jag gick tillbaka; dels den ekonomiska förlusten som är väldigt kännbar samt hotet från Försäkringskassan att dra ner min sjukpenninggrundande inkomst till 0:-.

Jag vet att om jag inte håller i höst och kan jobba på det sätt som verksamheten kräver kommer jag att bli uppsagd. Jag vet också att när jag blir sjuk igen och inte orkar kommer Försäkringskassan inte att godkänna sjukskrivningen då heller.

Jag vet också att jag kommer att få sådana här perioder när jag bara inte orkar och får jag inte vila ett tag då.....  

Ska byta läkare och hoppas få en som kan skriva intyg som Försäkringskassan godkänner.

Hoppas också på ett regeringsskifte i höst, där en värdigare människosyn åter får utrymme i Sverige.

Foto: Daniel Karling

Det vore mig främmande att önska någon ont, men nog finns det stunder då jag vill förbanna handläggare och i slutändan, regeringen. Friska, stadgade, välbärgade - så enkelt att döma andra!

Men jag litar på karmalagen - det är inte min sak, det får Universum ta hand om.

Det här är ett deprimerande inlägg så om ni är på bra humör och tycker livet är toppen - sluta läsa nu! För min egen del måste jag bara få det ur mig.....

Nej, nå´n glad midsommar har jag inte haft. Min dotter som bor 80 mil bort, i Göteborg, åkte in på sjukhus i natt med infektion i sin opererade fot och har legat med penicillin-dropp.

Två operationer, en "öppning" och 3 antibiotikakurer och det är inte bra. Hela veckan har jag haft en klump i magen efter "rensningen", hon har haft så ont och kräkts av de smärtstillande och kunde inte behålla antibiotikan heller.....till sist fick hon hög feber och åkte in i natt som sagt.

Nu är hon hemma men måste in två gånger/dygn för penicillin rakt i blodet och omläggning av såret.

Och här sitter jag, 80 mil bort, utan att kunna göra någonting. Har varit på väg att åka ner flera gånger men hon säger att det inte behövs...hon har en svärmor som är en ängel och kompisar som också är änglar - hon är omgiven av en änglaskara som gör allt för att hjälpa henne. Pojkvännen är på Irland och våndas nog lika mycket som jag...

Men mamma sitter här, maktlös och panikslagen. Natten som gick var inte kul, fick till sist sms kl 2.34 att hon var inlagd med dropp. Fick sms på förmiddagen att hon fick ligga i dagrummet pga platsbrist......

Lika maktlös nu....det är tungt, klart det är tungt. Men det finns de som har det värre och de finns de som har det bättre. Vem har det värst? Alla har ju rätt till sina känslor och jag mår inte bättre för att någon har det värre än jag - snarare tvärtom.

Någon som har det riktigt tungt är Fasching. Det har också varit flera bilolyckor i helgen och det finns flera föräldrar som sitter vid sina skadade ungdomars sjuksängar. En annan som har det tungt är pappan till trippelmördaren nu när det närmar sig diagnos och åtal och rättegång.

Herregud, vad livet far fram med många.....

Jag är glad att jag haft min son här i helgen, jag är också glad att jag varit på Rotsidan idag med godaste vännerna.

Havet är alltid havet.....ändå. Jag önskar en lugn och fridfull natt till oss alla nu - utan ångest och oro, utan smärta och vånda, utan kamp och svett......Bara lugnt, som havet.....andas djupt......låt det bara passera, som båtar som krusar ytan och sedan försvinner......

Igår åkte jag förbi Säbrå kyrka på väg in till jobbet och tänkte på att två barn skulle begravas där samma dag. De två barn som slogs ihjäl av sin storebror i Härnösand för en dryg månad sedan....

Tänkte på hur mamman ska känna sig och tänkte "stackars..." men hejdade mig. Är det "stackars"? Återigen ett ord som kan tolkas på flera sätt och jag satt och tänkte på hur jag tolkar det ordet. Stackars - det krymper den andre, gör den ynklig och svag...men det tror jag inte den här mamman är, tvärtemot tror jag hon är urstark. Trots all fruktansvärd smärta och sorg går hon igenom det här, hon är med på minnesstund och begravning av sina barn, ihjälslagna av hennes äldste son. Det gör hon för att hon måste....det finns ingen annan väg.

Synd om...mjaeeej, inte riktigt det heller....det uttrycket, det förringar också, gör en människa mindre. En svag, ynklig människa som det är synd om och som vi kallar stackars, har ingen som helst stolthet, ingen kontroll över sina handlingar och sina känslor. Sitter mest och ömkar sig själv och är ett offer, ett offer för allt - det var inte mitt fel, jag var tvungen, jag kunde inte hjälpa - där är man patetisk och kanske kan kallas "stackars" men inte på grund av sina handlingar, utan på grund av sitt sätt att resonera, att vända på allt och inte ta något som helst ansvar.

Sådana människor är det synd om, ja, för de hamnar utanför samhället.

Pojken som gjort detta illdåd är det inte synd om, han förstår och är beredd att ta sitt straff, han skyller inte ifrån sig utan står för det han gjort - förklaringar finns, dock inga förklaringar som någonsin kan rättfärdiga en sådan handling. Det fanns hela tiden andra val att göra, hela tiden fram till......men han valde att genomföra det.

Vad ska man säga....vad kan man säga.

Det är synd om och stackars alla inblandade....och ändå inte, för det här är vanliga människor, som du och jag, starka, envetna och mänskliga.

Tänker på Natalie som dödades av sin pojkvän i Njurunda för 7-8 år sedan och hennes föräldrar som valt att förlåta, försonas och gå vidare. Sån´t är starkt men tar tid....mycket tid.

Kom på i morse att jag skulle skriva om stress. Då hade jag en hel rad bra formuleringar och kvicka vändningar men eftersom dagen gått och jag inte har börjat har tanken stannat och hjärnan tömts. För att få en början söker jag på stress i Wikipedia och den första förklaringen lyder sålunda:

Stress är de fysiologisk-hormonella anpassningsreaktioner i kroppens organsystem som utlöses av fysiska och mentala påfrestningar, ”stressorer”. Den kan ha flera olika orsaker; inklusive smärta, nedkylning, rädsla och flykt.  En människa kan känna stress inte bara av överstimulering, utan även av understimulering.

Så långt Wikipedia. Det sista har jag tänkt en del på. Stress är oftast inte att ha mycket att göra, att ha mycket att göra kan i hög grad vara stimulerande så länge man har kontroll och tycker det är någorlunda roligt. Men det är också stressande att ha lite att göra, eller liten förmåga att göra saker. Som när man har ont i svanskotan och ryggen och huset slammar igen. Då vill man riva ut allt och dammsuga hörnen och vädra, bara för att man inte kan och orkar.

Nej, detta ska inte bli en litania över min gamla, skröpliga kropp, det är mest ett förtydligande av den stress man känner när man inte kan göra det man vill.

Och tvärtom, förr kunde man liksom boka in en lördag för en storstädning och så gjorde man det man skulle och så var det klart! Men innan man satte igång kunde det vara nog så stressande att veta att "jag måste ta itu...."

Jaja, fotboll på tv, det vill jag inte se, sitta vid datorn, mja, det vill inte nacken...hmm...kökssoffan med ett korsord...kallt och tråkigt.....sängen...nej, det är för tidigt!

Ut? Regn och blåst.....

..skulle världen stanna.

Det är rubriken på en krönika av Marianne Fredriksson. Jag citerar direkt (om än lite förkortat):

"Jag har fått en del brev som vill veta mer om en dialog mellan en läkare och hans hustru i en av mina böcker ("Blindgång" min anm). Han har just haft en patient, en kvinna som är ensam om ansvaret för en dement nittioårig far och ett barnbarn med en skör och sammansatt personlighet. Dessutom lever patienten i skuldblandad oro för en dotter som varit psykiskt sjuk. Och med en gnagande ängslan för en man som sällan är hemma. Så har hon ett yrke av den sorten "som helt kräver sin man".

Nåväl, den gamle doktorn sjukskriver henne för överansträngning, går till sin hustru och säger: - Kvinnor är inte kloka. - Det är sant, säger hon. Om kvinnor vore kloka skulle världen stanna. Det är därför alla kvinnor är rasande.

Patienten i historien är Kerstin, 50 år, högstadielärare. Jag tror inte hennes barn och barnbarn har smutsiga underkläder men troligen finns det gott om damm i vrårna i hennes hem. Säkert har hon tidigt grundlagda skuldskänslor som hon för över på barn och barnbarn.

Vad skulle hon då göra om hon vore klok och förnuftig och utan skuld? ....Om kvinnor vore kloka gick de inte uppe på nätterna och vaggade sjuka barn. Och sprang inte som jagade djur från jobbet till gamla föräldrar som behöver tillsyn. Slutade besöka ensamma mostrar, slutade lyssna på odrägliga tonåringar och kontrollera hur dags på natten de kom hem. Etc, etc i all oändlighet. Framförallt slutade de oroa sig och ha kroniskt dåligt samvete.

Sen kan man fråga sig vad som skulle hända med världen om allt detta enorma oavlönade och osynliga arbete upphörde.

Kvinnoliv innebär nu liksom på stenåldern att ha tusen skiftande uppgifter i den cykel som liv är. Det är småbarnsår med hundra bollar i luften, det är tonårsliv med uppror och frigörelse och det är medelåldrar med egna krämpor och gamla och sjuka föräldrar. Och så är det yrkesliv och spruckna relationer, skilsmässa ibland och rätt ofta är det allt detta på en och samma gång.

Så här står det i en rapport om kvinnors ohälsa från Institutet för Framtidsstudier: 'Olika diffusa sjukdomssymptom, ofta förknippade med trötthet och smärta, ökar dramatiskt. Omfattande ....studier....har sammanfattat en sjukdomsbild som benämns chronic fatigue syndrome, dvs en djup långvarig trötthet som inte går över med vila.  ....smärt- och trötthetsrelaterade sjukdomar drabbar främst kvinnor.'

De flesta i vårt samhälle lever i en verklighet som kan förklaras och kontrolleras....styrda av den gamla vetenskapliga världsbilden där det mesta som sker är lagbundet....om verkningarna är obehagliga ändrar man förutsättningarna. Det är en kreativ och mycket framgångsrik inställning...men det blev snålt om utrymme för det som inte kan beräknas eller förändras.....vi glömde att liv är relation och att relationer kräver omsorg, arbete och tid.

Kvinnor får inte de nya sjukdomarna för att de krusar örngottsband och dammsuger i vrårna. Det är inte dubbelarbetet i sig som sliter ut kvinnorna, det är oron och den hemska känslan av att aldrig räcka till som är orsak till utbränningen.

Oron är omsorgens baksida. Den som bryr sig om på djupet, lyssnar, ser, älskar och känner med en annan människa får finna sig i att vara orolig."

Så långt Marianne Fredriksson....

Texten har ett antal år på nacken men är högst relevant än idag. Det är vi kvinnor som fortfarande ska räcka till för allt och alla. Och vad annat kan vi göra? Vi kan inte stänga av livet.....

Jag har inga fler kommentarer.